Kärlek, krig och litteratur

Sinziana Ravini om Witt-Brattströms attack mot kulturmän och feminister

Foto: TT
Professor Ebba Witt-Brattström (född 1953) skriver roligt och underhållande i nya essäsamlingen ”Kulturkvinnan”.
BOKRECENSIONER

Ebba Witt-Brattströms nya essäbok Kulturkvinnan och andra texter börjar med citatet ”Intellektet når sin fulla styrka först när det angriper makten”. Det kommer från den franska kvinnliga filosofen Germaine de Staël. När jag har läst färdigt boken tänker jag att vårt angripande av makten kan i det långa loppet också ge oss makt, ja rent av göra oss mäktigare än den makt vi en gång angrep. Det är viktigt att inse maktkampens inneboende dialektik och ta ansvar för den nyförvärvade makten. Först då har intellektet nått sin fulla styrka. Men Witt-Brattström är inte riktigt där än.

Boken börjar med en omtagning av Århundradets kärlekskrig, med nya vassa replikskiften där Han sa: ”Din publik är en liten sekt”. Hon sa: ”Sist var det 367 människor på stadsbiblioteket i Falun”. Han sa: ”När jag talar lyssnar hela Sverige”. Hon sa: ”På Libris har jag fler titlar än du”. Han sa: ”Ha! Kvantitet är inte kvalitet”.

Ja, den kulturella könskampen fortsätter i dessa bittra scener ur ett intellektuellt horroräktenskap som också fungerar som scener ur det moderna äktenskapets upplösning. För vad producerade jämlikheten mellan könen? Ett nytt krig där den starkaste retorikern överlever. När man har kommit till kärlekens slutpunkt återstår bara en sak – förinta eller förintas.


Det må låta dramatiskt och det är det också. Själv tänker jag genast på Simone de Beauvoirs fantastiska hatkärleksroman Den inbjudna, som hon inledde med det ödesdigra Hegelcitatet ”Varje medvetande eftersträvar det andras död”. Men Brattström fråntar kvinnan rätten att få vara ond för ondskans skull, en diva eller en dandy som lägger männen vid sina fötter.

Kvinnan förblir ett offer i Witt-Brattströms värld, ett offer som agerar i reaktion mot, snarare än för sin egen skull. Hon skriver: ”Kulturmannen behöver Kulturkvinnan som antagonist för att kunna profilera sig som (modig) sexist”. Men behöver inte Kulturkvinnan Kulturmannen för att profilera sig som modig feminist?


Witt-Brattström ger sig även på historiska kulturmän, den melankoliske Werther, ”som sköt sig när han inte kunde leva upp till kulturmaskulinitetens höga ideal” och spinner snabbt vidare teorier om olyckliga mansgenier som hatar kvinnor. Goethe var allt annat än en kvinnohatare. I sin ungdom led han däremot av förtidiga utlösningar, som gjorde att han hade svårt med förälskelsestadiet. Werthers självmord var samtidigt ett ”panteistiskt självmord”, en vilja att bli ”ett med alltet”, något som måste läsas i relation till brevet han skriver den 10 Maj, då Werther förälskar sig i naturen på ett sätt som slutligen kommer kräva hans undergång.

Den romantiska dödsdriften bygger inte på kvinnohat, utan på en mycket ambivalent Gudsfruktan, som också måste förstås ur ett filosofiskt och teologiskt perspektiv. Man kan sen anlägga ett psykoanalytiskt perspektiv på det, om man vill, för att komma åt den kastrerande fadern, men detta måste göras på ett seriöst och analytiskt sätt som tillåter nyanserna och de olika perspektiven befrukta varandra.  

Witt-Brattström tycks föredra att dra alla män över en kam för att kunna vinna snabba poäng. Mest störs hon av mannens ”monolitiska egosystem”, men hon tycks inte vilja inse att även hon är monolitisk. Som i en spegel. Ibland frågar hon sig: ”Måste kärleken till en man utvecklas till ett krigstillstånd?” Ja, tycks vara det aktuella svaret. Men hon riktar aldrig kritiken inåt. Hon förblir således ett offer som hela tiden positionerar sig mot mannen, den misantropiska, självtillräckliga kulturmannen, som om kulturmannen vore början och slutet på världens alla problem. Det är han också, om man anlägger ett postkolonialt perspektiv.


Men i bokens essäer, som förvisso är roliga och uppslagsrika, särskilt den om Gerd Brantenbergs utopi Egalias döttrar, drar Witt-Brattström aldrig in kulturmannen i en större postkolonial kontext, för då skulle hon även behöva få syn på sina egna blinda fläckar. Den första och mest iögonfallande är att Witt-Brattström aldrig, (i alla fall inte här) skriver om svenska kvinnliga författare eller poeter med utländskt påbrå. Och när hon skriver om utländska kvinnliga författare, kommer de nästan aldrig från ett utom-europeiskt land.

Vad säger detta om klassperspektivet som hon så kärt värnar? Att inte alla kvinnor är inbjudna till hennes kulturparnass. Att det finns inne- och uteslutningsmekanismer. Men vilka dessa nu är, det vete bara gudarna, eller rättare sagt gudinnorna som i Witt-Brattströms fall är uteslutande grekiska. Ja, kulturkvinnan är kulturmannens bundsförvant. De har levt i ett intellektuellt skenäktenskap, för de har låtit sig bedragas och förblindas av varandras ljusglans. Med andra ord: Kulturmannen och Kulturkvinnan är av samma skrot och korn.

”Var är den röst som försöker spränga hinnan?” frågar hon sig ibland. Ja. Var är den frågar jag mig också. Alla vet ju att inga hinnor sprängs med en hatisk kritik. Visst, jag är också besviken på vissa kulturmäns ointresse för kvinnliga författare, men bildning är som Witt-Brattström själv skriver i en av essäerna, inget man bör slå folk i huvudet med.


Å andra sidan hade den kärleksfulla kritiken inte skapat någon större litteratur, och stort, tragiskt och vackert, är det allt, för vad vore vi om vi alla satt och höll varandra om ryggarna?

För Witt-Brattström ger sig även på sina kvinnliga kollegor. Om Nina Björk skriver hon: ”Fortfarande, anno 2017, tycks manlig halvbildning vara måttstocken på det högsta en kvinna kan sträva efter. Varför skulle annars en skarp hjärna som Nina Björk beskriva sin utveckling från att göra sig fin för Akademien (ha, det rimmar) till att vilja vara som Göran Greider. No offense Göran, men kulturkvinna är du inte. Och Nina, var har du förlagt skallen?” Och så här skriver hon om de yngre feministerna: ”Kanske lider många av dagens feminister brist på kvinnorörelsehistoria? I så fall har jag receptet: läs, läs på och tänk vidare. Ni behöver inte alls tycka som vi, men vore det inte skönt att veta varför?” Kan man bli högfärdigare?


Och vad ska man säga om det ytliga och moraliserande sätt hon skriver om Lina Wolffs, Therese Bohmans eller Karolina Ramqvists senaste alster? Att Witt-Brattström inte orkar behandla de nya generationerna, och den nya svenska litterära vågen som jag i brist på bättre begrepp vill kalla ”dekadensfeminism”, med samma omsorg som hon behandlar Selma Lagerlöf, Edith Södergran, Moa Martinson eller Märta Tikkanen. Jag har ett recept: ”Läs om, och kom tillbaka för din historiska blick på samtiden behövs”.