Mon dieu, le président!

Johanna Frändén tappar andan av franska statschefen Mitterrands heta kärleksbrev till älskarinnan

Foto: VILLARD/SIPA/TT
François Mitterrand med älskarinnan Anna Pingeot 1981, året när Mitterrand blev Frankrikes president. Paret hade då redan en dotter ihop.
BOKRECENSIONER

RECENSION. Anne Pingeot hade varit tyst i över femtio år när hon klev upp på vinden och dammade av breven från den gifte man hon hade ett förhållande med i drygt trettio år. De var över 1 200 till antalet och avsändaren var Frankrikes före detta president François Mitterrand.

När hon i höstas gav förlaget Gallimard grönt ljus att publicera kompletterades historien om en av efterkrigstidens mest inflytelserika statsmän med några dimensioner som den hittills saknat.

Resultatet blev Lettres à Anne 1962–1995, en bok på nästan 1 300 sidor med den före detta franska presidentens oredigerade korrespondens: blomsterbud, telegram, vykort och brev till sin älskarinna.

Utgångspunkten är vad den är: En 46-årig gift tvåbarnsfar med en spikrak politisk karriär möter en 19-årig flicka från en högborgerlig katolsk bakgrund och drabbas av en våldsam passion. Det är en relation som förstås aldrig kan bli jämlik. Men det är – åtminstone till en början – inte Anne som lider mest av det.

Foto: AP
Med hustrun Danielle 1994.

Tonen i François Mitterrands brev är den hos en näst intill besatt man som kastas mellan förälskelsens sällhet och svår vånda. När Anne inte svarar på hans brev förlorar hans existens sin mening. När hon ger ifrån sig ett livstecken sätter han sig i sin bil och kör dit hon befinner sig.

Ibland är han ångerfull. Hon är inte skyldig honom något och vad kan han egentligen erbjuda en ung kvinna i Paris med hela livet framför sig?

Han skriver: ”Vår märkvärdiga historia har skänkt mig en lycka så total att om den togs ifrån mig skulle jag lida som vore jag drabbad av en orätt. Och samtidigt, denna orätt, vems ansvar skulle den vara, om inte mitt?”

François Mitterrands brev präglas också av parallella redogörelser för hans politiska uppdrag, resor, golfrundor och vardag, där vänner, söner och husdjur avhandlas (utan att en enda gång på över trettio år nämna sin fru – denna den otrogne mannens superkraft!).

Han delar med sig av flyktiga möten med Simone de Beauvoir, Fidel Castro, Margaret Thatcher, Olof Palme och ”den legendariska Madame Myrdal”. I boken Journal pour Anne, Mitterrands dagboksanteckningar mellan 1974 och 1980 som också publicerades i höstas, återger han mer ingående resan till den politiska toppen. I korrespondensen med Anne har de professionella ambitionerna en undanskymd plats.

Om Frankrikes politiska etablissemang hickade till av lycka vid tanken på att få ta del av president Mitterrands innersta, har landets kultursidor drabbats av den häpnadsväckande litterära kvalitet som breven till Anne Pingeot har.

Och här är svårt att hitta några invändningar.

Han skriver så att man emellanåt tappar andan.

De lidelsefulla kärleksförklaringarna avtar aldrig i styrka, men får en vemodigare klang i takt med att åren går. Mitterrand resonerar sig genom svartsjukans och ägandebegärets maniska stunder och landar alltid i samma slutsats; kanske han har älskat fel, men han har älskat oändligt mycket.

Litteraturen spelar av tradition en stor roll för det franska presidentämbetet. Inför valet i vår har samtliga kandidater skrivit en eller flera böcker som en del av sin politiska programförklaring. François Hollande gick från impopulär till omöjlig efter att en intervjubok gjorde skandal i höstas, något som fick honom att – som den första sittande presidenten någonsin – inte ställa upp i omval.

François Mitterrand författade själv flera böcker och diskuterar kontinuerligt sina litterära upplevelser i brevväxlingen med Anne Pingeot. Han gjorde sig känd som en lysande talare med en sällsam känsla för det franska språket under sina 14 år vid landets högsta ämbete.

Den brevskrivande Mitterrand är spirituell och lärd, han lånar från både Sokrates och Stendhal. Att franska toppolitiker med få undantag slussats genom elituniversitetens klassiska bildningsideal är ingen nyhet. Men att presidenten som ingen riktigt kände hade ett så rikt inre liv är en av den franska litteraturens bäst bevarade hemligheter fram till nu.


”Lettres à Anne” är ett relationsdrama i dokumentärgenren och samtidigt ett slags ofrivilligt ode till älskarinnan. Anne Pingeot tyngs aldrig av de konventionella förväntningarna på en presidentfru och avslutar en framgångsrik konstkarriär som överintendent på Musée d’Orsay i Paris.

Hon var nu inte Mitterrands enda älskarinna. Den svenska journalisten Chris Forsne hade en relation med den dåvarande presidenten under 1980-talet och fick också ett barn med François Mitterrand 1988.

Men det är med Anne han tillbringar tiden före sin död i januari 1996. I sitt sista brev skriver han: ”Du har varit lyckan i mitt liv. Hur har jag inte kunnat älska dig ännu mer?”

Det har gått tjugo år sedan François Mitterrand dog och Frankrike har just fått anledning att revidera hans eftermäle.