Mästerligt

1 av 2 | Foto: Axel Malmström
August Palm.
BOKRECENSIONER

August Palm introducerade socialismen i Sverige och är vår mest legendariske agitator. Därför har han som sig bör en märkesplats i svensk historia men är ändå litet skymd av sin medpionjär och motpol Hjalmar Branting. Alla vet vem mäster Palm var, men han finns där bara i en något diffus bakgrund, medan Brantings gärning liksom hans karaktärsfasta ansikte framträder desto klarare. Det som skrivits om Palm är präglat av grå politiker- eller historikerprosa. En gråhet som färgat av sig på föremålet.

Huvudpersonen i Alexandra Coelho Ahndorils roman Mäster är inte grå, och här får vi också för första gången möta en annan gestalt, som i historieskrivningen endast bevärdigats med ett namn men knappast någon personlighet, August Palms hustru Johanna.

Coelho Ahndoril berättar om samma händelser som historikerna, men hennes språk är fjärran från deras. Det är litterärt mättat och bildrikt. Hon zoomar in på dofter, färger, betydelsebärande detaljer och situationer, och som läsare får man nästan plågsamt känna av alla de mycket bistra erfarenheter som drev Palm. Inte minst får man en djupare förståelse för det enorma mod som krävdes för att så envist gå vidare trots allt fanatiskt motstånd.

Det finns dock inga heroiserande adjektiv i denna prosa, gärningarna talar för sig själva. I stället smyger författaren genom porträttet av Johanna varsamt in ett klassiskt dilemma för alla som vill utmana ett brutalt förtryck.

August och Johanna levde i ett livslångt och så vitt man vet nära förhållande till varandra. De träffades och gifte sig tidigt, och på få år fick de en hel rad barn. Det är lätt att räkna ut vem som fick ta de hårdaste törnarna, när Palm ideligen avskedades, trakasserades och utvisades. Familjen led nöd, och med fåordig precision gestaltar Coelho Ahndoril Johannas inre kamp mellan lojalitet mot maken och en naturlig instinkt att till varje pris skydda barnen. Hon och barnen får tidvis svälta, men hennes kamp får så mycket mer levande relief genom att Palm på intet vis skildras som hänsynslös eller okänslig gentemot familjen.

Intressekonflikten mellan hustruns lilla och makens stora perspektiv är reell och egentligen olöslig, det inser så småningom båda, men insikten ger dem samtidigt kraft att var och en på sitt vis ändå gå vidare utan att falla undan. Man fylls av beundran för dem båda.

I romanen gestaltasockså helt kort en annan klassiskt motsättning i socialismens historia. Berättelsen om Mäster slutar redan vid Palms första tal i Stockholm, i Lill-Jansskogen annandag jul 1881, men ett första möte mellan Palm och Branting finns ändå infogat. Mycket koncentrerat men med expressiv tydlighet gestaltas detta andra dilemma, svårförenligheten mellan den socialism som hos Palm skapats av hårda erfarenheter av förtryck och fattigdom och den rent intellektuellt betingade socialismen hos överklassonen Branting.

Kanske kunde Alexandra Coelho Ahndoril ha fortsatt att gestalta hur de här motsättningarna utvecklades under 1880-talet, men å andra sidan blir faktamaterialet då så stort, att romanen ohjälpligen skulle ha kantrat över mot en mer dokumentärt historisk framställning. Och det hade varit olyckligt.

Som nu är råder harmoni mellan fakta och fiktion, och det är framför allt rikedomen, värmen, färgerna och rytmen i Alexandra Coelho Ahndorils språk, som skapar oss en ny bild av August och Johanna Palm. Jag tycker mycket om den här romanen.

Lennart Bromander