Liket lever!

Johan Lindqvist läser en underhållande dödförklaring av populärkulturen

Foto: Jessica Segerberg
Natalia Kazmierska och Martin Aagård tar livet av popkulturen i sin nya bok.
BOKRECENSIONER

Att rockmusiken är död konstaterade Joakim Thåström på en singelbaksida för 31 år sedan. Det var förmodligen gamla nyheter redan då.

Nu, långt senare, ägnar Martin Aagård och Natalia Kazmierska tio ordrika essäer åt att leda i bevis att inte bara rocken lagt näsan i vädret. De menar att hela populärkulturen saknar puls.

För att handla om något som ska ha drabbats av likstelhet är det förbluffande rörlig och underhållande läsning. Jag fnissar och skrattar inte sällan högt när paret likt en slipad komiker upprepar sitt skämt om fenomen ”lika vita som SVT:s Agenda” eller på några få effektiva rader redovisar Pamela Andersons förvandling från Playboy-flicka till wellness-kändis.


Texterna är fulla av välformulerade syrligheter, men som sällan eller aldrig blir speciellt elaka. Av den enkla anledningen att de är skrivna med så mycket kärlek. Det är just kärleken, omtanken och engagemanget som driver texterna i boken. Det märks att duon haft roligt under arbetets gång, man kan riktigt höra hur de pingpong-pratar sig fram till sina teser.

Aagård och Kazmierska älskar uppenbarligen sitt ämne och även för en läsare som ägnar en stor del av sin vakna tid åt populärkultur är det imponerande vilken kunskap paret besitter kring allt från obskyr reality-tv, via historien bakom Basshunters hit Boten Anna till fenomenet disco polo (en polsk motsvarighet till -italo disco). Och mycket, mycket mer.

Premissen för boken redovisas redan i dess titel. Sedan varierar det lite hur väl paret lyckas i sin argumentation. Det börjar starkt med en omsorgsfull dissekering av dokusåpan som fenomen. ”Robinson-Robban” peakar när han doppar pungen i en drink på skandalmanagern Michael Brinkenstjärnas barturné medan Hollywood-frun Gunilla Persson jobbar sig nedåt i hackordningen och hamnar i det absoluta lågbudgetträsket. Galenskaperna har till slut gått varvet runt när stjärnan från The Apprentice, Donald Trump, kvitterar ut nycklarna till Vita huset.


Det är också vasst när Aagård och Kazmierska riktar udden mot det egna skrået och konstaterar att det blir syrefattigt, ofarligt och trist när likriktade akademikerungar blir kulturskribenter, jurymedlemmar och smakdomare.

Däremot blir de lite bekväma och förutsägbara när de skriver om att svensk pop och rock vill vara arbetare men i själva verket kommer ur medelklass. Det är ingenting nytt. Och dessutom inget problem, om det ens är sant. Kent-sångaren Jocke Bergs skolgårdsleda är ju lika genuin även om han kommer från ett på alla vis stabilt hem och Tove Lo är en lika glimrande popstjärna trots att hon är uppvuxen i Djursholm. Och jag ställer inte alls upp på att Natalie Portmans feminism devalveras för att hon har svindyra designerkläder.


Vi är alltså inte överens om allt men jag applåderar att författarnas resonemang är viga på gränsen till våghalsiga. De är tveklöst pålästa men också så angelägna att stärka sina teser att de argumenterar på både in- och utandning. Som läsare vill jag inte bli omkullpratad utan få rimligt manöverutrymme för mina egna tankar.

Det finns också somliga lätt besvärande inslag av koketteri där vissa stjärnor anses mer trovärdiga än andra enligt det svårgenomträngliga rankingsystem som popkulturjournalistiken ibland snärjer in sig i. Egenskaper som bakgrund, klass, hudfärg, kön, hälsa och förmögenhet görs relevanta av märkliga, ansträngda anledningar. Aagård och Kazmierska hamnar tyvärr i det häradet vid några tillfällen. Bland annat när man ställer Meryl Streep mot Britney Spears och Whitney Houston. Det är ängsligt – och onödigt.


På allvar brännande och angelägen blir boken mot slutet när Aagård och Kazmierska konstaterar att det är hatet mot popkulturen och besattheten av en ren, blank och helt meningslös kultur som förenar extremhöger, vulgärnationalister, fascister och islamistiska terrorister.

Det är dessutom befriande och hoppfullt att det enligt författarna nödvändigtvis inte är de belästa, de intellektuella och de finkulturella som går i främsta ledet i kampen mot barbariet. Det är snarare popstjärnorna och deras fans. När allt ställs på sin spets är det Ariana Grande vi kan lita på, inte Horace Engdahl. Det är en insikt som fyller mig med både glädje och tillförsikt.


Som ni säkert förstått vid det här laget handlar boken egentligen inte alls om att begrava popkulturen. Snarare vill författarna med stor frenesi rensa och döstäda i det gigantiska flödet av film, tv och musik för att så snabbt som möjligt ge utrymma åt nya uttryck, nya sensationer, nya revolutioner.

Även om våra åldrande rockstjärnor behöver syrgas bakom scenen för att kunna genomföra sina arenakonserter och även om alla unga, underifrån strävande utmanare så småningom ska komma att tillhöra det bekväma etablissemanget är popkulturen alltså inte alls död.

Den bara vilar sig lite mellan klädbytena. Festen är allt annat än över.


Johan Lindqvist

Martin Aagård och Natalia Kazmierska arbetar på Aftonbladet. Därför recenseras Popkulturens död av Johan Lindqvist, Göteborgs-Posten.

ARTIKELN HANDLAR OM