Linds mörker alltför ensligt och kompakt

Göran Sommardal läser Jörgen Linds diktsamling Åtel

Foto: Karl Krook
Jörgen Lind.
BOKRECENSIONER

Svårast att gestalta är en separation.

Det är en tanke jag minns från Lars Norén, sannolikt från Härdar, de arbetsanteckningar han publicerade i BLM, anno dazumal. Hela hans författarskap skulle ju kunna sägas vara ett sätt att uthärda och gestalta separationer, från föräldrar, syskon, barn, älskade, också från sina egna skepnader och från själva livet.


I Jörgen Linds nya diktsamling Åtel framträder separationen som en mer intrikat historia, tilltrasslad och hopsnärjd. Det som blir avskilt – från ”oss”, från ”dom”, från världen – är inte längre välavgränsat och förankrat i människohamn. Det är gestaltningen av en verklighet där det inte längre finns några entydiga händelser, bara rörelser. Det enda som händer är det som inte får hända. Allt det där har redan hänt, och redan vet vi allt. Det är den överväldigande vetskapen som får separationen att äga rum: Det är långt efter att det ­redan är för sent.


De elva avdelningarna innehåller dikter som antingen har rak marginal till vänster eller till ­höger, eller som rör sig, liksom prövande, över sidorna med formuleringarna separerade med uteslutningstecken:


... rå musik ... rakt in i munnen ... har vi kommit för sent ... till
varandra ... som att lära sig ­läsa ... efter döden ... två vita volymer
som ligger ... låter sig ... bläddras av vinden ...


Åtel, bokens titel, är ett ord som i Linds universum inte betecknar utan bestrider sin egen innebörd. Det omgärdas av en pessimism som är så detaljerad och uppmärksam att den aldrig blir riktigt defaitistisk, uppgiven eller cynisk.


Åtelkameran skannar av sin egen mardröm
Skitspråket sipprar ut ur en mörk,
ljudlös tank. De som får betala
för att de ingenting är driver omkring
på öppet hav. Tillfälliga läger töms,
skadedjuren röjs undan. Ja. Det går att bli
människa av nästan vad som helst


Åtelkameran är en tingest som kartlägger våra varelsers rutiner, i blixtbelysning om så behövs. Våra rutiner, vad som återstår.

Åtel framstår efter några läsningar alltmer som en syskon­volym till Vita kommun, Linds förra bok. Som allra tydligast när Jörgen Lind låter Epistola de nihilo et tenebris dyka upp, ”den slutgiltiga boken”, Fridugisius av Tours brev till sin gynnare prins Charles, där han utrannsakar svaret på frågan om intet är något, eller inte.


Men sorgen, intet och mörkret kan bli en smula säkasamma, ensligt långsamma. Formvariationerna, perspektivförskjutningarna och bildväxlingarna till trots förblir Jörgen Linds dikt genom sina förvandlingar ett rekviem, ett sorgekväde:


Jag har den ljusa boken
inom mig, den jag har försökt
att skriva så länge.


Kanske vad som behövs, om inte ljus, så mera vitbrokighet.

ARTIKELN HANDLAR OM

Poesi