Tilltagande isolering

BOKRECENSIONER

Georges Perec fångar känslan av avstängdhet bättre än de flesta

Foto: Georges Perec, 1936–1982. Foto: Modernista

Varje dag finns hundratals tillfällen när vi kan välja bort att delta i livet, i samhället. Vi lutar oss tillbaka i soffan lite för länge på morgonen och plötsligt vet vi inte längre varför vi skulle ställa oss upp. Vi missar bussen och sedan nästa och nästa. Vi låter bli att stiga in i den produktiva massan som rör sig från hemmet till arbetet och tillbaka igen. Så plötsligt en dag märker vi att vi inte längre är en del av allt det där. Arbetet och samtalen och det gemensamma livet. Vi har bara vårt rum, vår kropp, våra allt mer bortkopplade tankar.

Ett sådant liv, ett där man har valt bort deltagandet, kan vara ett rebelliskt avståndstagande. Eller ett ofrivilligt undansjunkande, en växande förnimmelse av overklighet. Vi är många som upplevt känslan någon gång i våra liv. Gett den namn som depression eller utbrändhet. Eller sett den som ett uttryck för en större samhällstendens, vår avstängdhet från varandra.

Få har fångat känslan så bra som Georges Perec gör i sin tredje roman, En man som sover, och i den filmversion av samma berättelse som han gjorde tillsammans med vännen Bernard Queysanne 1974.

En man som sover utkom på franska första gången 1967, men det är först nu den ges ut på svenska. De böcker av Perec som fått mest uppmärksamhet i Sverige under 2000-talet är de experimentella böcker han skrev efter att ha blivit medlem av det litterära sällskapet Oulipo, som använde formler och begränsningar för att hitta nya vägar in i litteraturen. En man som sover skrevs innan inträdet, men det är en bok som knyter samman Perecs tidiga skrivande och hans Oulipo­period.

På ytan är romanen visserligen en relativt konventionell roman. Den följer en mans liv i 1960-talets Paris, tecknar hans tilltagande isolering. Efter att ha missat en tenta drar han sig alltmer undan ­livet. Försöker reducera det till ingenting. Spelar ändlösa sessioner patiens i sin jungfrukammare.

Ändå är den också något mer än en smått självbiografisk skildring av ungdomsår som förmörkas av depression. Perec ger oss ledtrådar till bokens dolt experimentella natur. Det tydligaste tecknet är att den är skriven i du-form, en form som är ovanlig i skönlitterära verk. Läsaren tvingas till att fundera över sin position. Är ”du” den som läser: är det jag som driver runt i detta svunna Paris med sina tidstypiska flipperspel och inrökta biografer? Eller är ”du” ett uttryck för den frånkopplade mannens egen känsla av jagförlust? En man som bara kan beskriva sig själv som någon utanför honom själv. Du-tilltalet är ett kongenialt val för Perec, som ofta går via det allmänna för att nå det personliga. Via det offentliga för att komma till det privata.

Genom att gå genom det allmänna, de upplevelser som han delar med många andra i sin tid och i sin stad, skapar han på samma gång en tidstypisk generationsskildring, en autofiktion och en klassisk berättelse som är lätt att känna igen sig i även i vår tid.

Perecs bok är även på ett mer svårupptäckt sätt experimentell. Romanen ska i princip enbart bestå av ord och meningar hämtade ur andra verk, och är alltså en collageroman i sann Oulipo-anda. Men för den som inte känner till lånen från Kafka och Melville löper prosan sömlöst och poetiskt.

Tyvärr missar den svenska översättningen något av originalets poesi. Perecs lyriska upprepningar och vändningar slätas ut i Fredrick Rönnbäcks översättning, vilket gör att prosan förlorar i suggestiv kraft. Det hade också varit intressant att läsa översättarens reflektion kring att ge ett verk som i så hög grad är beroende av andra verk en ny språkdräkt. Öer huvud taget hade den svenska utgåvan varit förtjänt av ett för- eller efterord som satte den i kontext, både i författarskapet och i sin tid.

ARTIKELN HANDLAR OM