Hur gör man människor till mordmaskiner?

BOKRECENSIONER

60 år efter andra världskrigets slut. MATS DELAND läser om vägen mot Förintelsen

Bara vid ett tillfälle går det att visa på en order från Adolf Hitler som direkt relaterar till Förintelsen av de europeiska judarna. I maj 1940, under fälttåget mot Belgien och Frankrike, när Wehrmachtgeneralernas lama protester mot övergreppen i Polen hösten innan hade tonat ut, visade SS-chefen Heinrich Himmler upp en pm på sex sidor om "behandlingen av de främmande befolkningarna i öst" för Hitler. Dokumentet skilde sig inte mycket från vad europeiska imperialister vant sig vid att uttrycka under hundratals år: tanken var att befolkningen i det erövrade Polen skulle splittras i små folkspillror och deporteras österut. Bara utvalda, särskilt "värdefulla raselement" skulle erbjudas utbildning, för resten väntade ett liv som förslavade gästarbetare åt det tyska herrefolket.

Ännu fanns inga planer på fysisk utrotning, men de underkuvade befolkningarnas kulturella särdrag skulle långsamt vittra bort och judarna deporteras "till Afrika eller någon annan koloni". Hitler diskuterade texten med Himmler den 25 maj 1940, medan britter och fransmän ringades in i Dunquerque, och enligt Himmlers anteckningar lät han förstå sitt gillande.

Det är allt. Närmare har historikerna inte kommit Hitlers egen del i den beslutsprocess som ledde fram till Förintelsen. Aldrig tidigare har denna kartlagts så minutiöst som när Christopher Browning nu presenterar resultatet av tjugo års forskning i The Origins of the Final Solution, den andra boken av tre som avser att skriva historien om utrotningen av de europeiska judarna från början till slut.

Hitlers undanglidande roll blir här mycket tydlig. Folkmordets detaljer lämnade han åt lägre beslutsnivåer att utarbeta. Himmlers främsta tillgång, i den mån det ordet kan användas, låg i hans förmåga att översätta Hitlers vagt uttryckta vilja - om vi vill veta vad Hitler tänkte ska vi iaktta vad Himmler gör, som Browning uttrycker saken - och sedan se till att den blev utförd. Himmlers egen ordergivning var i sin tur lika oprecis, uttryckt genom olika tal och de synpunkter han brukade dela med sig av vid studiebesök bakom fronten.

Ansvarslösheten var själva systemet och när våldsspiralen vreds upp mot nya nivåer i och med överfallet på Sovjetunionen i juni 1941 var det de underordnade befälen som tolkade och utförde. Det dröjde ändå mindre än två månader in-nan utrotningen av alla judar - barn, kvinnor, män - hade startat, allra först i Baltikum och på Balkan.

För en svensk publik är Christopher Browning mest känd som författaren till boken Helt vanliga män (Ordfront 1998). Den handlade om soldaterna i reservpolisbataljon 101, som trots sin oftast ickenazistiska, i många fall socialdemokratiska eller kommunistiska bakgrund, lät sig omvandlas till effektiva mordmaskiner. Det faktum att en stor del av mördandet under Förintelsens inledande fas utfördes av vanliga inkallade poliser eller Wehrmachtsoldater, har varit känt sedan Nürnbergrättegångarna, men i Tyskland och oftast även i övriga västländer har den delen av Förintelsens historia glömts och gömts undan.

När institutet för samhällsforskning i Hamburg 1998 öppnade en utställning om den reguljära krigsmaktens brott utbröt en våldsam debatt i Tyskland. Utställningen stoppades efter ett tag eftersom kritikerna kunnat visa att ett par av de hundratals bilderna visade offer för den sovjetiska, inte den tyska terrorn (rättare sagt: lik efter NKVD-utrensningar som SS låtit gräva upp i syftet att provocera fram pogromer). Men framför allt manifesterade den ankomsten av en ny generation tyska historiker.

Under det senaste decenniet har dessa historiker inte bara gjort upp med fixeringen vid Hitler och försöken att lägga hela skulden för brotten antingen hos SS-apparaten och redan dömda eller döda förbrytare eller, som hos Hannah Arendt och Zygmund Baumann, ett anonymt mordmaskineri, utan även med myten om den "rena" reguljära krigsmakten och den opolitiska poliskåren, samt lögnerna om överfallet på Sovjetunionen som ett preventivt försvarskrig.

Till denna generation kan även amerikanen Browning räknas. Hans bok är i mångt och mycket en sammanställning av det senaste dryga decenniets rön. Det innebär att en rad viktiga resultat nu blir tillgängliga för en världspublik, nämligen:

Steget till total Förintelse togs inte på våren 1942 med öppnandet av de första dödslägren. Ambitionen (det är tveksamt om man någonsin kan tala om en utarbetad plan) växte snarare fram ur massak-rerna bakom fronten i inledningen av kriget mot Sovjetunionen, det vill säga i slutet av oktober 1941.

Massakrerna skedde inte bakom krigsmaktens rygg; åtskilliga Wehrmachtförband deltog i Förintelsen. Men framför allt möjliggjordes massakrerna av de avrättningsorder som den reguljära krigsmaktens överkommando utfärdat innan anfallet inleddes. Ordern att skjuta politiska kommissarier växte samman med den bergfasta övertygelsen hos många officerare att bolsjevismen var ett judiskt påfund. Därifrån var det inte långt till att mörda alla judiska män, och därefter - det handlade om ett par månaders tvekan - även kvinnor och barn.

Följaktligen var det först när antisemitismen förenades med antikommunismen, den minst uppmärksammade av 1900-talets massmördarideologier, som avgrunden verkligen öppnades. Även rent militära omständigheter spelade in. Det fanns inte trupper nog att kontrollera det ockuperade territoriet om man inte tog livet av var och en som kunde tänkas innebära problem.

Till detta kommer imperialismen. Både Himmler och Göring konstaterade innan man anföll Sovjetunionen att kriget inte kunde vinnas utan massmord på civila. Den militära styrka som krävdes var så enorm att den inte kunde livnäras på annat sätt än genom att ta maten ur munnen på tiotals miljoner människor. Himmler och Göring räknade kallt med 30 miljoner ihjälhungrade. De finska och tyska arméerna avstod att inta Leningrad därför att de hellre lät civilbefolkningen hungra ihjäl. Flyende, dödshungrande civila sköts framför fronten. Och när det var brist på mat var det i ett antisemitiskt samhälle givetvis judarna som skulle offras först. Då kunde man lika gärna mörda dem i stället.

Browning betonar i en intervju i den amerikanska tidskriften Atlantic Monthly att historia måste skrivas bakifrån. Fram till sensommaren 1941 fanns verkligen ingen ambition att fysiskt eliminera den judiska befolkningen, annat än via långsam utsvältning och deportationer. Deporteringsplanerna och gettoiseringen dessförinnan måste tas lika allvarligt som de en gång var menade. Fram till dess skilde sig, om man vill hårdra det, den tyska kolonialmaktens politik inte från vad britter, fransmän, holländare, belgier, spanjorer, portugiser, japaner och nordamerikaner genomfört i andra världsdelar.

Men i vilken grad den nazistiska propagandan sedan beredde vägen för utrotningspolitiken visas av med vilken lätthet den tyska byråkratin och militären, på alla nivåer, kunde vinnas för massmördandet när de viktiga besluten väl hade fattats. Det kapitlet, det sista i boken, är det mest skakande.

Mats Deland