Barnen ingen vill ha

Malin Krutmeijer om de afrikanska gatubarnens liv av brott, droger och hopplöshet i Stockholm

Foto: POLISEN
De marockanska pojkarna kan i allmänhet inte få asyl och deras hemland tar inte emot dem. Bilden från polisens utredning av ett rånöverfall på en 88-årig kvinna med flera ensamkommande pojkar inblandade.
BOKRECENSIONER

Minns ni pojken som två ordningsvakter tryckte ner i stengolvet på Malmö central, medan han skrek och grät och bad till sin gud?

Amin heter han, och i journalisten Katia Wagners Pojkarna och de ensamma poliserna får vi veta vad han har haft för sig sedan den där händelsen i början av 2015. Dessutom lär vi känna några fler av de nordafrikanska pojkar, oftast från Marocko, som varit ett pålitligt rubrik- och debattmaterial de senaste två åren.

Om Amins fall väckte en flod av medkänsla och upprördhet, blev det så småningom annat ljud i skällan. Övergreppen på nyårsafton i Köln, natten när 2015 blev 2016, utlöste ramaskri och en nästan besinningslös rapportering om påstått liknande fall i Sverige – ”en journalistisk tjurrusning” kallade Oisín Cantwell det i en krönika.

Väktare trycker ner flyktingpojken Amin i en uppmärksammad video från Malmö central i april 2015.

Stärkta av paniken bestämde sig runt hundra tappra, vuxna vikingar för att en månad senare med påkar och knytnävar ge sig på de minderåriga gatubarn som brukade samlas kring Sergels torg i Stockholm. I sin rasistiska upphetsning attackerade en av dem även två civilpoliser med bakgrund i Tunisien respektive Afghanistan.


Allt detta bildar en inflammerad bakgrund när Wagner undersöker pojkarnas historier, tillvaro och villkor.

Hon gör det till största delen genom poliserna Christian och Mikael, i vilkas arbetsbeskrivning det ingår ett särskilt ansvar för ensamkommande i Stockholm city. Christian har sett afghanska pojkar avlösas av nordafrikanska, som generellt är en mycket mer komplicerad grupp.

Där de afghanska pojkar som rör sig på gatorna är kontaktsökande och vilsna, är de nordafrikanska gatubarnen skygga, misstänksamma – och mer brottsaktiva. Det handlar, enligt statistik i boken, om bland annat snatteri, stöld, narkotikabrott och våldsbrott. Samtidigt utnyttjas de av äldre kriminella och är inte sällan utsatta för olika slags övergrepp.

Wagner beskriver ett par fall av misstänkt människohandel, i bemärkelsen att det minderåriga offret till exempel har bott hos förövaren i syfte att utnyttjas sexuellt eller för att transportera knark. Men oavsett om de är utsatta för den sortens exploatering eller ej, så handlar detta om väldigt unga människor, en del så unga som 10–11 år. De är i grunden inte ansvariga för omständigheterna de befinner sig i.

De är, som en av poliserna uttrycker det, offer och förövare på en gång. De inger ambivalens, och det finns ingen riktig praxis för hur det svenska samhället ska hantera dem.


Ytterst få har, till skillnad från till exempel afghaner, asylskäl. Men eftersom de ofta saknar id-handlingar, och ingen är beredd att ta emot dem i Marocko, är det inte bara att slänga ut dem heller. Marockanska staten har inte velat samarbeta. Ingen vill ha de här barnen.

Många av dem kommer hit med tidigt grundlagda sociala problem av en dignitet vi knappast ser i Sverige. Wagner möter en pojke som kidnappats av ett kriminellt nätverk som hans pappa kommit på kant med. En annan är uppväxt i svår fattigdom i en kåkstad. En tredje har levt länge på gatan i Tanger innan han tagit sig till Europa.

Poliserna Christian och Mikael plockar in dem, ordnar platser på ungdomshem. Pojkarna rymmer, begår brott eller hittas påtända, plockas in igen och så vidare. En del försvinner utan att någon bryr sig om att leta efter dem, ett otäckt fenomen som också gäller asylsökande barn från andra länder, och som Wagner tillsammans med Jens Mikkelsen beskrev i sin förra bok De förlorade barnen.


De marockanska pojkarna är svåra att hjälpa och stödja, och om det är något jag saknar i boken så är det en redig, systematisk genomgång av rättigheter och styrmedel.

Stundtals präglas Wagners reportage av en sorts luddig hopplöshet, där utarbetade, hjälplösa poliser går runt med en hjältegloria som säkert är välförtjänt, men som i den litterära framställningen ändå blir lite klyschig.

Jag hade gärna läst något som trängde igenom detta: exempelvis intervjuer med forskare, socialarbetare och politiker med tydliga, genomtänkta och skilda åsikter om vad som bör göras för – eller för all del med – de här barnen. Poliserna Christian och Mikael ger inte särskilt konkreta förslag, utöver att de önskar fler akutplatser på låsta ungdomshem.


Vad vi får är glimtar av en praxis som faktiskt finns, men som i alla fall jag sällan läst om. Samhället lyckas ändå göra lite för några av dessa pojkar.

Ahmad hamnar i ett familjehem som älskar honom, men får avslag på asylansökan. Amin, som var knappt 13 vid incidenten på Malmö central, hamnar på ett låst ungdomshem med specialutbildad personal och strikta regler. Han bråkar ett tag men sedan går det fint för honom. Han lär sig läsa och skriva, får träffa en psykolog. Han trivs och vill hinna utbilda sig till bilmekaniker innan han skickas till Marocko, vilket lär ske senast när han fyllt 18. Då kan han hitta ett riktigt jobb.

Det är massiva resurser som sätts in. Ett barn från Marockos underklass får en tid uppleva vilka resolut omhändertagande muskler en europeisk välfärdsstat kan visa.

Jag hoppas det går honom väl i livet.

ARTIKELN HANDLAR OM

Sverige

Marocko