Kvinna mitt i gubbväldet

Sinziana Ravini läser en roman från ett absurt kosmos

Foto: sofia runarsdotter
Helena Granström, författare och kulturskribent.
BOKRECENSIONER

I Witold Gombrowicz metafysiska detektivroman Kosmos finner två män en hängd fågel i ett träd. Vem kan stå bakom den barbariska gesten? Sökandet efter tecken och orsakskedjor förvandlas snart till en absurdistisk fars över varats innersta meningslöshet.

I Helena Granströms nya roman Standardmodellen som handlar om fysiklektorn Elsas äventyr i en mansdominerad universitetsvärld fylld av oändliga tortyrkammarseminarier, manchesterkavajer, flugor och ortopediska tofflor, är Gombrowicz absurda kosmos det enda som skänker henne lite mening när hon kommer hem om kvällarna.

För Elsa är en expert på att finna mening i meningslösheten, på att föra samtal som rinner ut i sanden och på att hålla folk på behörigt avstånd. Ett kapitel om mötet med hennes mor avslutas med meningen ”Vi kramades, vi sade hej då, det var hennes sextiosjunde födelsedag”.


En dag blir hon tagen bakifrån, över sitt skrivbord, av en förbipasserande manlig kollega som hade en tidslucka att fylla. Scenen beskrivs med en sådan mix av brutalitet och uttråkad passivitet, att det är omöjligt att avgöra huruvida det handlar om ett sexuellt övergrepp eller en sedvanlig underkastelselek. Jag lutar åt det senare, och tänker att Granström velat skapa en kvinnlig motsvarighet till Camus känslokalle Meursault.

För vad lider hon av egentligen, om inte en melankolisk psykos som visar på forskningsmiljöns och gubbväldets alienerande mekanismer? Eller är det kampen om verkligheten som alienerar? Oförmågan att hitta den absoluta förklaringsmodellen, ”standardmodellen”, som skapar den slutgiltiga bryggan mellan relativitetsteorin och kvantfysiken?

Totalitära förklaringsmodeller har alltid gått hand i hand med totalitära maktstrukturer, vare sig det handlar om politik eller vetenskap. Granströms nyexistentialistiska miniodyssé genom fysikens ännu olösta mysterier, är exemplarisk rent innehållsmässigt.


Vad gäller formen, hade Granström kunnat tajta till de oändliga diskussionerna, gjort beskrivningen av ledan mindre repetitiv, samt fördjupat en och annan intrig. De vetenskapliga diskussionerna lider ibland av en överpedagogisk precision à la Sofies värld. Och på två sidor framkommer så mycket som åtta citat kring konsten att jobba i motgång.

Många trådar lämnas lösa i texten, som Elsas attraktion till den lika världsfrånvände forskarkollegan Albert. Att som fysiker heta Albert är lite som att som aspirerande toppolitiker heta Adolf, tänker Elsa, i några av bokens många komiska inre monologer. Det är synd att Granström inte går till botten med just denna oheliga allians mellan vetenskapen och politiken, för att inte tala om alliansen mellan marknaden och vetenskapen, Silicon Valley och hela den nydarwinistiska übermensch­filosofi som håller på att skapa en ny transhumanistisk världs­elit. Vilken värld är vi på väg mot?

Och vilken roll kommer vetenskapen att spela i den? Ingen vet, men Granström ger oss en och annan hint.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner

Fysik