Böcker

Bluffen bakom börsfesten

Mattias Svensson om hur aktiekurser pumpas upp med billiga lån och oförtjänt värdeökning

avMattias Svensson

Foto: ap
New York-börsen skenar trots att företagens investeringar är de lägsta på 160 år. Hur är det möjligt? Mattias Svensson har läst två böcker som ger svar som förskräcker.

Hundralapparna jag satt av till en amerikansk fond har på bara några år ökat i värde med 82,8 procent. Trevligt för mig, men samtidigt fullkomligt absurt. Den amerikanska ekonomin har knappt hämtat sig från finanskrisen 2008 och produktiviteten är låg. Hur kan då börsen skena?

Svaren förskräcker.


Nomi Prins jobbade tidigare på Wall street för Goldman Sachs, men har ägnat senare år åt att som journalist och författare avslöja samverkan mellan finansvärld och politik. Inför senaste presidentvalet var hon rådgivare åt Bernie Sanders.

Prins menar att om slutet på 1900--talet tillhörde Wall street, så tillhör 2000--talet centralbankerna. Deras maktövertagande är temat för hennes senaste bok, Collusion. Centralbankernas billiga krediter har i decennier täckt upp bankernas förluster vid kriser, de började flöda i förebyggande syfte efter 11 september 2001, och efter finanskrisen 2008 har världen fullkomligt dränkts av dem.


Minusräntor och kvantitativa lättnader (centralbankernas köp av tillgångar för att hålla priserna uppe) har drivit en monumental skuldsättning – världens skuldsättning är nu 325 biljoner dollar, tre gånger global BNP och dubbelt så hög som år 2000. Centralbankerna har också åstadkommit en betydande omfördelning – krediterna har pumpats in i aktie- och bostadsmarknader och därför oproportionerligt gynnat de allra rikaste.

En annan konsekvens är att Kina utnyttjat den amerikanska ekonomins svaghet till att bygga upp egna institutioner för betalningsflöden i sin valuta. För det är just en svaghet – stimulanserna har inte hjälpt produktionen, men däremot gjort stora delar av ekonomin beroende av fortsatt billiga lån.


Ämnet är högintressant, men boken gör det inte riktigt rättvisa. En detaljerad kronologi för varje land gör att både resonemang och viktigare händelser försvinner i mängden information.

Min fond har stigit eftersom den amerikanska centralbanken pumpat ut billiga krediter som blåst upp aktiemarknaden. Har värdet därmed ökat? Ekonomen Mariana Mazzucato ägnar den mycket tänkvärda boken The value of everything åt sådana stundtals ekonomiskt-filosofiska spörsmål. Fritänkaren som häromåret beskrev statens betydande roll i ledande innovationer, ger en idéhistorisk exposé över vilka ekonomiska aktiviteter som klassiska ekonomer från Adam Smith till Karl Marx egentligen sett som produktiva, och riktar sedan frågan mot vår samtids ekonomi: Vad av värde tillför ni egentligen?

Mazzucato noterar exempelvis att de amerikanska storföretagens investeringar i produktiv verksamhet är de lägsta på 160 år. De köper i stället sina egna aktier, ett sätt att få upp börskurserna och därmed också bonusarna till ledande chefer. Banker, som blivit ledande börsraketer, kan dessutom köpa sina aktier genom billiga krediter garanterade av staten. Det är smulor från denna föga värdeskapande aktivitet som trillat in på mitt fondkonto, trots att jag inte heller gjort mig förtjänt av det.


Boken innehåller en lång rad exempel på verksamheter som bygger mer på så kallad rent-seeking – att plocka oförtjänt värde ur en verksamhet – än på marknadsmässig produktion och ömsesidigt skapande och utbyte av värde. Så används exempelvis patenträtten av läkemedelsbolagen, ihop med den bekväma positionen i USA att staten inte får pruta på läkemedelspriserna, till att plocka ut så mycket som går genom en prismodell som försöker skatta värdet av det totala bortfall som skulle drabba en dödligt sjuk om de dog i stället för att få medicinen.

Affärsverksamheten kan liknas vid att ha monopol på att tillhandahålla vatten till människor på ett ålderdomshem under värmeböljan, och sätta priset på ett glas genom att kalkylera hur mycket de värdesätter att inte torka ut och dö.

Framför allt framgår av Mazzucatos skildringar att så mycket av ekonomisk verksamhet i dag är fullkomligt översvämmad av skuldsättning. Biltillverkaren Ford har exempelvis på 2000-talet tjänat mer på deras kunders skulder för att köpa bilar, än på själva bilförsäljningen. De billiga krediterna gör tydliga avtryck överallt, utom i centralbankernas modeller av ekonomin.


Frågorna som ställs är viktigare än svaren. Mazzucatos bok är tesdriven, tendentiös och svepande. I sin iver att ställa staten i positiv dager försöker hon exempelvis få det till att de extrema stimulanserna efter finanskrisen varit räddningen för ekonomin. Det är svårt att förena med hennes egen analys på andra ställen i boken, och ännu svårare att förena med Naomi Prins beskrivning av vad som faktiskt hänt. Att läsa dessa båda böcker ihop gör en därför klokare än att läsa dem var för sig.

Det bekymrar förvisso mig som marknadsliberalt sinnad att två högaktuella böcker är författade av två ekonomer med tydligt vänsterperspektiv, och en i mitt tycke ofta naiv syn på stat och regleringar som lösningen. Problemen de beskriver bekymrar mig dock betydligt mer. Vänstern har alltid varit vassare på samhällskritik än på lösningar.

ARTIKELN HANDLAR OM

Böcker

Aktier

Fonder