Romanen som militären i Peru brände på bål
Publicerad 2013-03-04
Mario Vargas Llosas debutroman nu i nyöversättning
Mario Vargas Llosas debutroman Staden och hundarna utspelar sig på militärläroverket Leoncio Prado i Lima, Peru. Utifrån författarens egna erfarenheter vid läroverket i början av 50-talet skildras en utbildning fylld av pennalism, korruption och sadism. När boken kom ut 1962 samlade skolan in ett tusental exemplar av boken och anställde ett bokbål, därmed, som Alejandro Leiva Wenger påpekar i förordet, bekräftade de Vargas Llosas förödande kritik av skolan.
Pojkarna på läroverket är i de yngre tonåren och har placerats där av sina fäder som vill göra riktiga män av dem. Hierarkin är stark, mobbningen får svenska, nutida exempel från verklighetens internat att blekna i jämförelse. Raskt ger de nyantagna varandra öknamn efter etnicitet och klass. Intellektuella intressen hånas, dygdig är den som har fysisk styrka. De ger och får rejält med stryk, de tvingas passa upp på sina äldre kurskamrater, kriminaliteten och machokulturen dominerar skolan och det är detta värdesystem som eleverna får med sig.
Vi möter bland andra Slaven, Jaguaren, Boa, Poeten och Cava. Historien börjar med att en av dem stjäl frågorna till ett prov, en händelse som leder till en rad, allt grymmare förvecklingar. Deras tillvaro på skolan flätas in med episoder från deras barndom och livet utanför skolan, och det är egentligen ingen större skillnad mellan livet på Leoncio Prado och det peruanska samhället i stort. Samma machokultur, samma hierarkier och samma korruption är vad som möter dem ute i samhället.
Staden och hundarna räknas till en av de viktigaste romanerna i den latinamerikanska boomen som fick fart under det sena 1950-talet och 1960-talet, med författare som Carlos Fuentes, Gabriel García Márquez, Ernesto Sábato eller Julio Cortázar. Redan här i debutromanen använder sig den då några och tjugo år gamla Vargas Llosa av det han har lärt sig från framför allt William Faulkner. Kronologin är uppbruten, flera olika platser möts i samma tidssnitt med en inflätad dialog och betydande händelser skjuts upp i berättarflödet. Resultatet är en tät prosa i Hemingway-traditionen som präglas av en kyla.
För Staden och hundarna är en kall roman. Den sympati som läsaren stundtals kan känna för enstaka personer, är bedräglig. Resterna av deras goda egenskaper slipas under läsningen bort, vilket alls inte hindrar att några av huvudpersonerna lyckas anpassa sig till samhället. Förutsättningen för att klara sig
i det Peru Vargas Llosa skildrar är just denna anpassning till inte minst machokulturen.
Staden och hundarna, i ny översättning av Peter Landelius (den har tidigare översatts av Jan Sjögren, 1966) är en stark debut som nu har ett halvsekel, men
i stället för att ha åldrats, har den befäst sin ställning i ett författarskap som några år senare gav oss verk som Det Gröna huset, Samtal i katedralen eller Kriget vid världens ände. Omistligt, är det adjektiv som här är just det.