Hyllning till empatin

avPetter J Larsson

BOKRECENSIONER

Tiggare beskrivs som aktivister i ny antologi

Redan i Aaron Israelsons förord studsar jag till. Han försöker sig i en vådlig vändning på att verbalt förvandla de ­rumänska tiggarna på Sveriges gator från objekt till subjekt genom att kalla dem aktivister. Genom sin aktivism att tigga påminner de oss bättre lottade om fattigdom och orättvisor, tänker han sig.

Det är förstås välment, och lite fiffigt, men åstadkommer det motsatta, eftersom migranternas egna mål kidnappas.

Ingen som läser den här antologin kan tveka om att migranterna har ett enda syfte. Det är inte att väcka debatt eller peka ut Europas ojämlikheter utan att försörja sig.

Så här skriver Roxana Fieraru, som har sin inkomst i att tigga utanför en ICA-butik i en Stockholmsförort: Jag skulle aldrig i mitt liv välja att sitta och frysa dagarna i ända på en trottoar i Sverige om jag hade ett alternativ. Jag hatar att tigga. Jag hatar det.

Men livet i Rumänien är ännu värre.

Det betyder inte att det inte finns ­aktivister. Några av dem skriver här. Social­arbetaren Linnea Hanning, som tampas med att å ena sidan vara en solidarisk privatperson på sin fritid, å andra sidan agera saklig myndighet på arbetstid. Larisa Lacatus, som ­driver stödverksamhet i regi av Frälsnings­armén och Stockholms stad och Mircea Florin Budulean, som gör ungefär samma sak för Stads­missionen.

Det är lite taffliga texter, fjärran från den spänstiga proffsskribentprosan, men det är inte så dumt: vi får möta de gräsrötter som gör jobbet.

Det är ju här vi hamnat: stat och kommun vill inte ta på sig något ansvar ­utöver det minimum som lagen föreskriver. I stället skyfflar de lite pengar till frivilligorganisationer som inte är ­lika bundna.

Precis som i flyktingrörelsen möts här den radikala vänstern och kyrkorna. De senare öppnar sina härbärgen och delar ut kläder och matkassar, de förra vaktar tiggarlägren på ­nätterna, drar i gång stöd­fester och hjälper till med överklaganden.

Kanske för att de är de enda i det här förbannade landet som tar idén om ­alla människors lika värde bokstavligt, antingen det nu handlar om Guds ­påbud eller demokratins löfte.

På sätt och vis är den här boken en hyllning till dem: de empatiska och ­solidariska, som vet att vi alla är ­gjorda av samma skrot och korn, som Florin Budulean skriver. Och som fjärran från alla stora politiska beslut om EU-stöd, avhysningslagar och Schengenregler gör vad de kan när de ­möter medmänniskor i nöd.

ARTIKELN HANDLAR OM