Ur bödelns synvinkel

BOKRECENSIONER

SARA STRIDSBERG läser en skrämmande perfekt roman

1 av 2 | Foto: Koskie, Polen 5 september 1939 – Leni Riefenstahl blir vittne till en nazisstisk massaker.

Det finns ett fotografiLeni Riefenstahl från Koskie i Polen. Strax utanför bilden pågår en nazistisk massaker på civila som hon blir vittne till. Tyskland har precis invaderat Polen och Leni Riefenstahl har personligen bett Adolf Hitler att få följa med till fronten för att få dokumentera kriget åt den tyska regimen. På fotografiet gråter hon. På fotografiet syns också en SS-officer i uniform. Han står alldeles intill henne och gråter han också. Jag tänker på den bilden nu när jag läser Jonathan Littells roman De välvilliga om SS-officeren i Tredje Riket, Maximilian Aue.

Max är en ovanlig romankaraktär. Det underrättelsearbete han utför för SS:s räkning gör honom till en avlyssnare och iakttagare, ett slags vittne. Och mer än ett mänskligt öde är hans liv en sorts mobil filmkamera som sveper över dödens fält. Det är ögats historia mer än den sårbara kroppens början och obönhörliga slut. Och Max kropp är också släkt med den moderna actionhjältens, den är närmast odödlig. En odödlighet som hör ihop med hans europeiska privilegierade historia. Det kommer alltid att finnas en hjälpande hand för sådana som Max, ett oräkneligt antal exit-skyltar.

Perspektivet hör också ihop med Jonathan Littells intention att överblicka ett historiskt skeende. Kameran glider över det öde landet, genom snön, genom de brända blodiga europeiska vallmofälten, över alla dessa lidande förtvivlade kroppar, och vidare: Max kommer att övervaka massmorden i Ukraina i kölvattnet av den tyska fronten, han kommer att vara vid fronten i Stalingrad, han kommer att inspektera koncentrationslägren i Polen och fångarnas långa vandringar i blod och snö därifrån; han kommer att vara i Berlin under bombningarna, i Kaukasus under massakrerna där, med Albert Speer och Heinrich Himmler, med de tyska fältsoldaterna och den tyska civilbefolkningen; han kommer att besöka Paris nazivänliga kulturelit, Hitlers underjordiska bunker, jag skulle kunna fortsätta uppräkningen.

Max hamnar av en slump inom SS; när han arresteras för att ha haft sex med en man får han möjlighet att gå fri om han tar värvning i SS och därefter kommer alla vägar att leda honom till döden, inte hans egen, men den byråkratiska hanteringen av andras. Max är nationalsocialist – en intellektuell sådan, inte känslomässig som människorna i den stora massa han gärna vill skilja sig från – däremot är han inte alls övertygad om metoderna. Och Jonathan Littell har gett sin romankaraktär några centrala uppgifter där frågorna kring det nationalsocialistiska massmordet – och den groteskt stora kontorsmaskin och verkställarmaskin som följde med det – kan ställas på sin absoluta och outhärdliga tankespets.

En uppgift som Max blir tilldelad av regimen är till exempel att reda ut situationen när det gäller behovet av arbetskraft och det parallella behovet av att göra sig av med alla dessa människor. Människorna som befinner sig i koncentrationsläger behövs som arbetskraft när den tyska ekonomin och krigsindustrin sviktar, men de flesta är oförmögna att utföra arbete på grund av svält, sjukdom och de skador som orsakas av lägerpersonalen.

Max vacklar mellan någonting som liknar medkänsla och en omöjlig längtan efter ett mer förnuftigt, ”humant” våld. Jag tänker på barnet vid massgravens kant när Max övervakar mordet på 50 000 människor i Ukraina. Barnets mor ligger redan i graven där människor nu packas lager på lager för att så många som möjligt ska få plats. Plötsligt står barnet bredvid Max och vill inte gå därifrån. Hon försöker ta hans hand, söker hans tröst, värme, beskydd. ”Var är din mor” frågar Max? ” Där”, säger hon och pekar ner i hålet i marken. Max lyfter upp henne och lämnar över henne till dem som tvingar ner människorna i graven innan de skjuter dem, han säger: ”Här. Ta henne. Var snäll mot henne.”

De välvilliga har kritiserats för att relativisera Förintelsen. Jag tolkar det som att det är bokens avsikt att göra just det, men att avsikten också är att berätta om just detta specifika folkmord, göra det begripligt och sätta det i samband med oss själva, med människan, det förflutna och framtiden och inte låta det stelna i ett avlägset monument. Romanen ställer till exempel frågan om vad skillnaden är mellan den död som sker utanför krigets lagar – till exempel i koncentrationsläger – och den död som sker inom ramen för krigslagarna – till exempel i skyttegraven eller under bombningarna av en stad. En fråga som rör vid vår förståelse av skuld och oskuld. En distinktion som får människan att döda i såväl krig som fred.

Snön över de ryska pansarvagnarna i Kaukasus liknar vit spets. Barnen sliter i sina döda mödrars döda kroppar. Flickorna hänger nakna våldtagna i träden. Pojkarnas inälvor väller fram ur deras uniformer. Fostren slits ur sina mödrars kroppar och krossas mot marken. Redan när jag började läsa De välvilliga hade jag ett ganska stort förtroende för den här författaren eftersom jag hade läst att han arbetat som hjälparbetare vid åtminstone två krig och att han hade förberett sig för att skriva den här boken under nästan femton år. Jag tycker också att det är en fantastisk bok, verkligen, den är oerhörd, häpnadsväckande, förkrossande, uppfordrande, lärorik. Det är också en mycket vacker bok, i det närmaste perfekt, och också skrämmande lätt att dras in i, den har ett sug och en dramaturgi som gör mig illamående stundtals.

I Frankrike har boken sålt i nästan en miljon exemplar och kanske har det inte bara att göra med de franska läsarnas strävan efter att förändra världen. Bokens slut är besläktat – inte bara med Bataille, de Sade och alla de referenser som alltid nämns i intervjuer med Littell – utan faktiskt också med en bok som Da Vincikoden eller en film som Terminator. Förstörelsen övergår här i ren förströelse, vilket får mig att ifrågasätta även resten av boken, jag börjar förakta den för dess pojkaktiga leklust. Men kanske är det också bra att den här fasansfulla romanen faller till slut. Onekligen pekar Max bett i Adolf Hitlers näsa ut att det faktiskt är fråga om ett stycke fiktion jag har framför mig. Min fråga – och också invändning mot den här romanen – handlar om vad det gör med resten av boken.

Sara Stridsberg