Vi vet. Och vad gör vi?

BOKRECENSIONER

JOAR TIBERG läser en svart bok om palestiniernas tragedi

”Jag var barn då och hjälplösa såg vi hur Palestina föll bit för bit, hur vi retirerade meter för meter. De gamla gevären i männens grova händer passerade framför våra ögon som blodiga legender. Ljuden av avlägsna bomber lät oss ana att en strid nu utkämpades någonstans, att mödrar förlorade sina män, barn sina fäder, medan de tysta blickade ut genom fönstren mot dödens fält.”

1959.

Och ingenting, ingenting, har förändrats. Palestinierna blickar fortfarande in mot sitt stympade land, sina drömmars förlorade olivlundar.

Smärtan i den palestinska erfarenheten, som förut inte tagit fysisk gestalt i mig, får plötsligt kropp under läsningen av Ghassan Kanafanis (1936–72) Män i solen som Tranan nu återutger (första svenska utgåva 1975). Visst är det, som Gabriella Håkansson framhåller i sitt starka förord, märkligt hur litteraturen, trots alla högteknologiska medier, fortfarande är överlägsen på att förmedla verklighet.

”Den lyckliga, harmoniska tiden hade vi lämnat bakom oss samtidigt med jorden, hemmet och våra döda”, skriver Kanafani i den hårt åtskruvande, mästerliga kortnovellen De sorgsna apelsinernas land. Och det finns nästan bara svärta i Kanafanis berättelser. En bottenlös saknad och ett hat som exilen och flyktingtillvaron skapat, underblåst av hjälplösheten inför ockupationsmaktens militära överlägsenhet och omvärldens indifferens.

Det borde bli svårt att ta in så mycket sorg, men så till den grad är jag svältfödd på mänskliga berättelser, sammansatta röster kring denna tragedi som följt mig sen barnsben via tv-skärmarnas overkliga snuttar, att jag vill ha mer, ännu mer.

Det är som en skuld, att vara levande i denna värld där en så orättfärdig konflikt och sådana flagranta övergrepp tillåts, år efter år, decennium efter decennium. Det är luften vi andas.

Författaren Kanafani tillhörde själv de mest militanta frihetskämparna och dödades av en bilbomb. Hans prosa flyger över vår tid, blickar ner över den och över oss och den frågar oss: Vad gör ni av detta? Hur agerar ni? Agerar ni?

Joar Tiberg