Lumparminnen

BOKRECENSIONER

Kalle Holmqvist blir nostalgisk när han läser om värnpliktstiden

Minns du? I boken "Lumpen. Från mänstring till muck" analyserar elva forskare lumparminnen ur olika synvinklar. Foto: Peter Knopp

Det finns människor som berättar att de inte gjort lumpen. Det är ofta ett helt onödigt påpekande. Vi som gjort lumpen vet alltid vilka i vår umgängeskrets, inklusive ytliga bekanta, som varit värnpliktiga och inte.

För om två män som är tillräckligt gamla för att ha upplevt värnplikten medan den fortfarande var allmän (det vill säga är födda på 1970-talet eller tidigare) möts, tar det högst en halvtimme innan de börjar prata lumparminnen, oavsett vad samtalet handlade om från början. De människor i sällskapet som inte gjort lumpen brukar då passa på att gå ut på balkongen och röka eftersom de inte riktigt intresserar sig för att höra vuxna män sitta och älta att de fick äta kall pyttipanna för 20 år sen.

När Armémuseum i Stockholm, Flygvapenmuseum i Linköping, Arbetets museum i Norrköping och Marinmuseum i Karlskrona började samla in lumparminnen som en del av ett större forskningsprojekt fick de snabbt ihop över 2 000 svar. Det finns uppenbarligen ett stort behov av att prata om värnplikten.

I boken Lumpen – från mönstring till muck analyserar elva forskare materialet ur olika synvinklar. Etnologen Elisabet Wollin Elhouar tar upp den ambivalenta inställning till värnpliktstiden som många av de intervjuade männen haft. (För det handlar förstås nästan bara om män – mot slutet av värnpliktens existens kunde kvinnor göra lumpen om de ville, men det var ovanligt).

Tvetydigheten återkommer i flera texter. Värnplikten utmålas som lärorik och utvecklande, men också något man aldrig skulle vilja vara med om igen. Värnpliktiga behandlades som barn, det vill säga illa, men lumpen var samtidigt en del av att bli vuxen.

Maskulinitetsnormerna var strikta på ett sätt, men jämfört med till exempel skolan kunde armén också vara en plats där killar kom varandra nära och inte behövde spela macho hela tiden. Heterosexualiteten skulle hävdas, liksom i övriga samhället, men samtidigt finns i boken vittnesmål om att värnpliktiga som avslöjades som bögar – och till och med inledde relationer med varandra – kunde accepteras ändå. De var fortfarande en del av grabbgänget. Mobbning förekom, men även här utfaller en jämförelse med skolan nog till lumpens fördel.

Det stora problemet med lumpen var istället att människor låstes in i fängelseliknande baracker och tvingades dela rum med 20 andra. Skolan kunde man lämna när klockan ringde, men i lumpen fick man bara åka hem på helgerna, och ofta inte ens det. Även om förhållandena för de värnpliktiga förbättrades tack vare den soldatfackliga kampen under 1970-talet förblev armén en ö av diktatur och rättslöshet i ett land som påstods vara demokratiskt. Det är egentligen helt absurt. Och de allra flesta gick med på det.

Det kan inte bara ha berott på att folk tyckte det behövdes en armé. För frågan är vad det som kallades värnpliktsutbildning hade med rikets försvar att göra. För oss på de lägre nivåerna handlade lumpen minst lika mycket om att skura officerarnas toaletter, lyfta lådor i förrådet och på andra sätt arbeta gratis. Särskilt i slutet av 1990-talet, då de flesta civilanställda rationaliserats bort.

Av en värnplikt på sju–tolv månader ägnades bara tre åt den grundläggande militära utbildningen. Den var för övrigt ganska värdelös. Vi höll på i flera månader för att lära oss skjuta med ak-5:a (automatkarbin 5). Det var först mot slutet av utbildningen befälen avslöjade att om det verkligen blev krig skulle inte ak-5:orna räcka till oss, utan då skulle vi istället använda k-pist. (Not till människor som är sunt ointresserade av vapen: ak-5:a och k-pist är inte samma sak). Eftersom vi aldrig hann utbildas på k-pist hade vi varit ganska oanvändbara i krig. Vi hade väl fått försöka värna nationens territorium med slangbellor och vässade pinnar.

Men å andra sidan: I dag försöker inte ens samhället låtsas att det finns någon militär beredskap för ett angrepp mot Sverige. Värnplikten är avskaffad och den nya yrkesarmén ska inte användas som försvar, utan i USA:s, EU:s och Natos krigsprojekt.

Värnplikten är ett gigantiskt forskningsområde och boken ger bara korta inblickar. Men det är förstås roligt att få vetenskapliga belägg för sina upplevelser. Dagen vi ryckte in spelades In the army now med Status Quo i matsalen och jag har alltid antagit att det var ett tillfälligt påhitt av någon skojfrisk befälselev. Men just traditionen att reta nykomlingarna genom att spela den låten tas upp i både Piotr Wawrzeniuks och Anna Fredholms texter om militärmusik respektive in- och utryckningstraditioner. Det visar sig vara en väldokumenterad företeelse som funnits över hela landet sedan 1980-talet.

Sådana saker är intressanta att veta och därför kan människor som gjort lumpen ha glädje av den här boken. Alla andra kommer att tycka den är jättetråkig.