Starkt om dödskampen vid Europas gräns

BOKRECENSIONER

Vältajmat temanummer om migration av Glänta

Foto: Döda båtflyktingar i Italien. Foto: AP

Fredrik Reinfeldts sommartal, och reaktionerna som följde, påminde ånyo om migrationsfrågans politiska sprängkraft. Så har det sett ut det senaste decenniet: En ständigt pågående dödsdans längs Europas stränder som ackompanjeras av framfantiserade domedagsprofetior om västerlandets förestående förfall.

Tidskriften Gläntas temanummer (1/2014) om migration, det första av tre, är därmed både vältajmat och viktigt. Såväl till form som innehåll är bidragen av de mest skiftande slag. I ett klassiskt reportage från Grekland beskriver journalisten Hanna Nyberg det brutala bemötande som väntar migranterna vid en av de vanligaste infartsvägarna till Europa, men också hur Turkiet, likt andra kandidatländer, beredvilligt upprättar buffertzoner för att ”medlemsländerna själva inte ska behöva hantera de människor som söker ett bättre liv”. Juristen Kristina Hultegård gläntar med poetiskt precisa redogörelser på dörren till de slutna rum där livsavgörande möten mellan migranter och svenska myndigheter äger rum; där makt, missförstånd och misstänkliggörande har större plats än medmänsklighet.

Det bjuds också på tänkvärda teoretiska texter. Juristen Catherine Dauvergne diskuterar hur Australien, och andra rika västländer, försöker urholka FN:s flyktingkonvention, men också att dess fortsatta existens erbjuder oanade möjligheter till juridisk asylaktivism. Här slås en brygga till filosofen Jacques Rancières resonemang om ”rasism ovanifrån”. Han pläderar för att den antirasistiska blicken inte får fastna på folkligt förankrad rasism, likt franska Front National, utan framför allt måste förmå registrera och ifrågasätta den statliga logik som föder stigmatisering och utestängande.

Insprängt mellan essäer, fotografier och dikter finns korta mänskliggörande vittnesmål från migranter, som frilägger systemets stelbenthet och godtycklighet. Därtill en strålande satirisk text om tranor signerad Pontus Eriksson.

Visst är det spretigt, men stort och smått fogas på klargörande sätt samman av talrika färgglada statistiska illustrationer. En sammanhållande funktion fyller också statsvetaren Wendy Browns tes om att västvärldens allt högre murar är en teatral iscensättning av staternas avtagande suveränitet, ett försök att manifestera existensberättigande i en tid när de frivilligt avsäger sig makt och ansvar till marknaden.

Gläntas senaste nummer är kort sagt ett starkt, seriöst och uppfordrande bidrag till ett samtal som annars ofta kännetecknas av slarv och simpla instrumentaliseringar. Att det förflutna förloras ur sikte är dock besvärligt. När historieskrivningen begränsas till efterkrigstiden befästs bilden av Europa som en alltid ansatt tillflyktsort; får dagens situation att se ut som ett alarmerande undantagstillstånd, när den i själva verket är högst alldaglig.

Allt sedan begynnelsen är människans historia en historia om vandring. Nomaden – sinnebilden för den som tvingas till flykt, eller av fri vilja sätter sig i rörelse – är, som historikern Karl Schlögel konstaterar, en given gestalt i det världshistoriska dramat. Först när vi inser detta kommer vi kunna diskutera migration och dess konsekvenser på ett konstruktivt sätt.