Sensuellt om radikaler och erotomaner
Gabriella Håkansson trivs bäst som berättare om 1800-talets London
Så hur ska det gå för William Aldermann, sonen till Gideon Aldermann, konstsamlaren, dilettanten och hemlighetsmakaren, som i frihetens namn fjättrade sin son med en uppfostran i tidens lärdom? Årsbarn med sekelskiftet 1800 växte denna yngling upp i huset på Harley Street i London under sin informator Richard Payne Knights allt fruktlösare försök att styra undan William från sin fars dilettantism.
Payne Knight må ha skrivit en liten skrift om priapismen i sin ungdom, men med stigande ålder ger ungdomens förvillelser vika. Mot sig har han exfången Gebhardt, en förvriden figur med tysk bakgrund som hett, intill fanatismens gräns, får med sig William på jakten efter faderns grand œuvre, en förborgad hemlighet som tog de båda på tidens bildningsresa – the grand tour – till Capri och St Helena, där William träffade självaste Napoelon.
Så slutade Gabriella Håkanssons Aldermanns arvinge, en första del som skulle följas av en till, men som nu, likt konstsamlarens gränslöshet, ska bli en trilogi. Kättarnas tempel inleds med att William och Gebhardt återvänder från sin bildningsresa, ivriga att hitta det lönnrum som ska avslöja Gideons storverk. Vilket de också gör, verkar det i alla fall som. Dilettanternas spridda konstskatter ska i upplysningens tjänst samlas ihop och visas för allmänheten. Ett museum byggs och får stor uppmärksamhet, om än inte riktigt den som avsågs. Boktiteln ger en aning om vad det är för slags antika föremål som William och Gebhardt vill upplysa besökarna med.
Parallellt med Williams och Gebhardts projekt seglar en annan historia upp. Jenny Cibber, Williams barnflicka och sedan länge hans erotiska lekkamrat, börjar andas frihetens luft. I tidens anda blir hon radikal, hon uppmärksammar och deltar i de underjordiska sammanslutningar som denna tid, 1816-17, i efterdyningarna av franska revolutionen med jakobinska argument kräver reformer och demokrati. I verklighetens London är det ännu över ett decennium innan den första stora reformen genomförs, men 1816 såg Spa Fields Riots och romanens agitator Henry Hunt var en av dem som eldade massorna.
En annan verklig figur, William Beckford, som unge Aldermann är löst baserad på, dyker i romanen upp som stenrik konstsamlare med böjelse för unga gossar. Hans gästspel kan läsas som att Håkansson vill freda sin fiktiva figur från den prosaiska verklighetens. Och alla dessa män som kan sammanföras med aristokratin, liksom i första delen är de fysiskt och inte sällan mentalt mer eller mindre groteska, en fresk över ett impotent samhällsskikts desperata dödsrosslingar, likt de morgonböner som Gebhardt och William utför genom att gemensamt masturbera och åkalla de priapiska gudarna. Fruktlöst, med andra ord.
Håkansson trivs bäst när hon är en allvetande berättare, även om det fortfarande finns en del rena läsarupplysningar som borde rensats ut. Annars löper texten smidigt och sensuellt, det må handla om frodiga beskrivningar av folklivet (London är en tredje huvudperson i romanen), de olika personernas mentala metamorfoser eller hur historiska fakta integrerats i fiktionen. Enstaka gånger vacklar dialogerna mellan att vara lätt arkaiserande och alltför nutida, men det är en marginalanteckning i denna moderna trippeldäckare där läsaren har att emotse hur Williams och Jennys divergerande upplysningsprojekt måhända möts i den sista delen, när London ska bli ett nytt Rom – Nya Londinium.
