Strindbergs Julie svider på nytt

BOKRECENSIONER

Barbro Westling läser ett filmmanus med många bottnar

Foto: Fia-Stina Sandlund och Josefine Adolfsson.

Det är nu 15 år sedan konstnärerna Fia-Stina Sandlund och Joanna Rytel under succéartade former avbröt 2001 års Fröken Sverige-gala med aktionen ”Gubbslem”. Sedan 2007 har Fia-Stina Sandlund ägnat sig åt en av världens mest spelade pjäser, Strindbergs Fröken Julie.

Dramat har lockat flera: koreografen Jeanette Langert är även hon flerfaldig Julie-utforskare.

Pjäsens klass-, köns- och strukturmedvetenhet och hur den korsas och komplicerar verkar provocera till ständiga mothugg och experiment. Totalt tre långfilmer har det blivit med skådespelare och fackfolk som pratar, agerar och djupanalyserar. Den sista filmen She’s wild again tonight finns nu som bok och filmmanuset av Sandlund och Josefine Adolfsson kommer med eget förord och Strindbergs pjäs som appendix.

Filmen, som hade premiär förra året, är en mycket estetisk iscensättning. Alla rätt i vita New York-ateljén där basljudet från klubben bredvid går genom väggen och de två aktörerna, skådespelerskan Shima Niavarani och Gustaf Norén, före detta medlem i Mando Diao, pratar på medan de väntar på regissören. Jon Coombs gör dramats tredje roll (Kristin) här som slav och den som försöker hålla ihop projektet.

Shima och Gustaf ska göra huvudrollerna men träffas nu som sig själva. Eller, faktiskt inte. De är redan roller, självmedvetna scenpersoner som liksom testar sig fram i känslor och uttryck. I filmen blir det en sån där sann känsla av att allt kan sägas och göras för att laboratoriemiljön och experimentet är så tydligt. Shima pratar och gör utspel, Gustaf håller inne och verkar svår. Vem är underordnad, menar någon allvar? She’s wild again tonight uppdaterar strukturerna i Strindbergs pjäs och det kan svida till mitt i allt det sliriga coola.

I boken framgår positionerna och maktspelet tydligare än i filmen. Hon som säger att hon är ”för mycket” och han som enligt egen utsago är ett ”känslokallt as”.

Också det kan man pynta sig med och om Strindberg ansåg sig att med Fröken Julie ha demaskerat ”halvkvinnan” och hennes livsoduglighet så gör Adolfsson och Sandlund ett försök med ”halvmannen”. En typ som ”dök upp på 70-talet”, som ”försöker vara feminist utan att avsäga sig sina privilegier” och som samtidigt ”bär på en rädsla för att utnyttja sitt övertag”, enligt författarna som parafraserar Strindberg i förordet.

”Jag försöker bara … Säga …Rätt saker”, säger Gustaf. Onekligen en del av problemet – för det, det räcker ju liksom inte.

ARTIKELN HANDLAR OM