Hon skrev det kämpiga livet

BOKRECENSIONER

Pia Bergström läser Lucia Berlins drastiska och självblottande noveller

Foto: Amerikanska Lucia Berlin (1936–2004) har fått ett genombrott efter sin död och nu utkommer en samling noveller på svenska.

Amerikanska författaren Lucia Berlin (1936-2004) fick häromåret ett oväntat publikgenombrott och kom högt upp på bästa-listorna i de stora tidningarna. Hennes postuma succé påminner om John Williams och hans återuppväckta roman Stoner.

Berlin började skriva sent, publicerades i en del tidskrifter men den första tunna novellsamlingen Angels tvättomat kom ut först 1981. Hennes livsverk blev 76 noveller. Ett amerikanskt förlag valde ut 44 av dessa och gav ut dem på nytt häromåret i en tjock volym med en genial titel lånad från en av hennes noveller, Handbok för städerskor. Nu kan boken läsas på svenska, ledigt översatt av Niclas Hval.

Berlins stoff är det egna livet. Redan innan hon började skriva hade hon hunnit bo på flera platser, studerat, levt med olika män som tog faderskapet lätt. Som ensamstående med fyra barn försörjde hon sig som städerska, sköterska och läkarsekreterare på en barnakutmottagning. Mest jobbade hon som lärare, när hon blev äldre undervisade hon i litteratur på universitetet i Colorado.

Jaget i hennes drastiska, livsbejakande och självblottande historier är inte alltid hon själv, många av dem är dessutom skrivna i tredje person, men hennes personliga livserfarenheter är det byggmaterial hon ständigt återanvänder, vrider och vinklar, drar upp, skarvar till och diktar om. Vissa har jämfört hennes intensitetssvängande prosakonst med jazz-improvisationer. Ibland skapar hon rentav magi, låter oss ana existensens mysterium, det som bara de största prosaisterna kan.

Berlin vågar sig ofta på sånt man inte talar om, som i Tigerbett, där jaget, nyskild med en 10-månaders pojke får hjälp av vackra och världsvana kusinen Bella Lynn med kontakten till en olaglig abortklinik i El Paso. Väl där beslutar hon sig för att behålla barnet, men triumferar inte moraliskt utan ser istället moralismens baksida, hur de fina familjeflickorna behandlas som inte har något val. I Sex appeal får vi möta en något äldre och nästan lite patetisk Bella Lynn, som ovetande fastnat i det könsspel, som är det enda hon kan.

Alkoholberoende, som Berlin själv sjönk djupt ner i – men tog sig ur – återkommer hon till i flera texter, som Hennes första avgiftning och Ohanterligt, båda skrivna med hennes typiska mix av skamlös klarsynthet och lakonisk humor.

Fadern var gruvingenjör och den dysfunktionella familjen – mamman skildras som högfärdig och alkoholiserad – flyttade mellan gruvorter i Alaska, i mellanvästern och New Mexico. Sedan bosatte de sig i Chile där de levde ett privilegierat liv och tillhörde överklassen. Systern gifte in sig i societeten men den mer äventyrliga Lucia sökte sig till USA och New Yorks bohemkretsar, umgicks med poeter, gifte sig med en skulptör, sedan en musiker, sedan en heroinmissbrukare som överdoserade.

Berlin skriver med en lättsam omedelbarhet i språket, en chosefri direkthet, samtidigt packar hon sina historier med mellanmänskliga komplikationer. De som uppstår i en familj, på en tvättomat eller äldrevårdsavdelning där alla sorter tvingas samman; mellan en sommarlovsjobbande skolflicka och hennes ständigt halvfulle, skitige och elake tandläkarmorfar, mellan en ung mexikansk machokille och hans kvinnliga vita lärare. Maktspel, strider, rollbyten. Också de subtila nyanserna av ensamhet och främlingsskap får hon med, de som alltid är närvarande bland oss osäkra och rädda.

Kanske är det först nu när autofiktionstrenden sopat bort alla invändningar om det hänsynslösa eller opassande i att göra sig själv och sina anhöriga till litterära gestalter, som ett sånt författarskap som Lucia Berlins kan tas emot av och uppskattas av en läsande allmänhet. Möjligen var det franka uppvisandet av familjesår för mycket även för Grantas Bill Buford och hans ”Dirty realists” på 80-talet. Men jag tror också att hennes öppenhet kan inspirera nya generationer, liksom frånvaron av skam och mindervärdeskänsla.

Hennes kvinnliga subjekt må vara genomskådande, tuffa och sardoniska men de är aldrig bittra, eller skamsna, över att bli lämnade eller för att de efter skilsmässorna ensamma måste ansvara för barnen och slita i lågbetalda, osäkra kvinnojobb. De gör bara vad de måste. Och själva tilltaget att skriva om sitt eget kämpiga liv så här storsint och livsmodigt, så här livsglatt och ljust, som innehöll det ändå allt hon kunnat önska, det kan få en rättvisebesatt svensk feminist att gapa.

Men jag beundrar hennes hållning.

ARTIKELN HANDLAR OM

Noveller

Böcker