En vild och rasande elegi

Malin Krutmeijer läser Duraid Al-Khamisis nya roman

Foto: atlas
Duraid Al-Khamisi, född 1986, är journalist och debuterade med ”Regnet luktar inte här” (2015). ”Mellan floderna” är hans andra roman.
BOKRECENSIONER

Gud är utled på allt gnäll som sipprar upp till himlen från Tvåflodslandet, så han skickar ner ängeln Gabriel på en inspektionsresa. Den luttrade Gabriel rör sig genom tid och rum och avlyssnar samtal, pratar med statyer, bevittnar självmordsattentat, tortyr, sorg, förlust och allt envist liv som trots allt fortsätter.

I sin vilda saga Mellan floderna skildrar Duraid Al-Khamisi fritt, via ängeln, en rejäl bit irakisk historia. Gabriel får landa i ett svunnet mångkulturellt Bagdad där grannar av olika klaner och religioner samsas. Han får höra om mongolers, persers och turkars erövringar, om olja, antikolonial nationalism och om den ena våldsamma ”befriaren” efter den andra.

Allt berättas i en intensiv, allegorisk stil där bergsfolket, Imamens, Profetens, Jesus och Moses respektive folk hukar under, flyr från eller låter sig enrolleras av Supermakten, Det förljugna kalifatet, Diktatorn och så vidare.


Det är en mäktig, rasande elegi över ett plågat land och framför allt dess kämpande människor, representerade av figurer som Pacifisten, Den försupne, Kommunisten och Karatemästaren.

Al-Khamisis förra roman var den självbiografiska Regnet luktar inte här. Att stilisera så pass hårt som han gör i sin nya roman, och att hålla samman textens karaktär över drygt 300 sidor, kräver en del. Här finns en och annan bild som är rätt fjompig, som när tuppen (Saddam Hussein, I presume?) i en hönsgård nackas eftersom han är för jobbig, och det blir kaos när alla tuppar som han hållit undan bråkar om hans plats. Men på det hela taget är det fin schvung i språket och driv i berättandet. Delar av boken berör starkt.

Texten är mättad med våld. Den präglas av en begriplig frustration men också av ett slags munter arrogans. Det ger ett lätt monomant drag som nog hade mildrats av några strykningar.


Värre är det med de sexuella, misogyna förolämpningar som haglar tätt och vårdslöst: det är idel ”kuksugare”, ”din systers fitta”, ”horungar” och knullade morsor. Det är förstås romanpersonerna som talar så, men det är ändå författaren som väljer det här språkbruket och låter det rikta textens aggressivitet.

Det faller också in i ett tydligt perspektiv.

Här är det män ur olika samhällsskikt som navigerar och strukturerar. Kvinnor blir stulna, våldtas och tänker på sina bröllopsbilder i nödens stund. Nog förtjänar de en lite mer intresserad blick i ett så brett svep, och när ängeln Gabriel nu kommit för att se vad människorna håller på med.

ARTIKELN HANDLAR OM