Kampsånger för undersköterskor

Magnus Ringgren läser solidarisk poesi

Foto: jan-åke eriksson
Helene Rådberg (född 1950), poet.
BOKRECENSIONER

En ensam och evighetslång rad löper över ett helt bokuppslag:

”LösSanden som rinner Spegla Rinner genom dagar nätter i Hjärn­Zonens spegelsvarta eldlinje och röda Eko Bristande djupljud Jag håller dig i handen Sanden växer över tröskeln Det mest förbjudna att brista Som om systrar”.

Bra poesi! Mångtydigheten och tydligheten slåss om läsarens uppmärksamhet. Den uppbrutna syntaxen och typografin är mycket samtida. ”Tröskeln” är vecket där sidorna möts i boken. Texten är sand som rinner. Man måste hålla varandras händer för att kunna följa med ända fram mot ordet ”systrar”. Man hör ett brustet men solidariskt ”djupljud” i orden, och de får en politisk klang. De språkliga greppen verkar hämtade från poeter som Johan Jönson.


Helene Rådbergs nya bok heter Politiken. Redan i titeln finns en anknytning till Jönsons och andras försök att fästa radikaliteten i lyrikens form. I hennes texter finns glimtar av den konceptualism som försöker vidga och förändra den politiska poesin i dag.

Ett exempel är den envisa uppräkningen av gamla socialministrar i bokens första del. Det ligger en viss bister och konkretistisk humor i alla de där bortglömda namnen. Troligen är det sista gången Camilla Odhnoff nämns i offentligheten.


Det är uppenbart att Helene Rådbergs poesi talar för kvinnor i offentlig sektor. Fackligt, solidariskt, envetet. Det är här jag måste bli lite ogin, inte mot undersköterskorna förstås, utan mot den politiska poesins gamla invanda sätt att röra sig.

Om jag tänker efter har jag aldrig ändrat eller stärkts i en politisk övertygelse av ”politisk” konst. Den kan sluta grupper samman men knappast förflytta deras åsikter eller skaffa nya anhängare. Dess retoriska kraft tycks vara mycket svagare än de intellektuella argument och de grundhållningar man utvecklar under längre tider i livet, utan att tänka på att det är just ideologiska grundbultar man skapar åt sig.

Dessutom – och det lärde jag mig redan på 70-talet – är den estetiska nivån på det som kallar sig politisk poesi inte alltid särskilt hög. Ju ivrigare den kallar sig politisk desto lägre tenderar verkshöjden att bli. När den politiska dikten är verkligt bra – som hos Karl Vennberg – är den gärna så kritisk att vänstern (nån intressant högerkonst finns knappt) brukar gå i taket.


Allt det här beror på att man ser konst som ett verktyg för att uppnå något utanför konsten. Helene Rådberg är ibland inne och rotar i det som verkligen skulle kunna göra politiken till poesi. Hon vänder på de vanliga laddade orden för att se hur deras baksida ser ut. Hon kan släppa ut orden på egen hand. För sällan dock.

Men jag kommer att minnas den där evighetslånga raden. Och Camilla Odhnoff.

ARTIKELN HANDLAR OM

Poesi