När pappa blev flicka

avAlice Kassius Eggers

Modig berättelse om inre strid när Åke blev Ann-Christine

Författaren Ester Roxberg (till höger) skriver fenomenalt om sin inre strid när pappa Åke (till vänster) blev Ann-Christine.

När jag läste Antiloper, Ester Roxbergs debutroman, minns jag att jag undrade vad som skulle hända med hennes författarskap när det lyfte från det nära, till synes biografiska. Två böcker senare visar det sig att i Roxbergs fall ger biografin plats för något så ovanligt som en unik berättelse.

En dag säger Esters pappa att det är något han måste berätta. Den där inledningen på ett samtal som vi alla fasar för, symbolen för att en hemlighet är på väg ut. Han berättar om sin kvinnliga sida, om hur han hela livet har tryckt undan känslan av att hans kropp inte är hans. Om manligheten lika skenbart slät som stenplattorna han lagt över den buckliga betongen i familjeidyllen.

För Ester blir det en kamp. Utåt ett självklart försvar inför omvärldens syn på transpersoner, men inuti en sorg över en pappa som inte längre finns. Uppväxten som retroaktivt förändras.

Men ”Min pappa Ann-Christine” är långt ifrån en bok om könskorrigering och fördomsbekämpning. Med det konkreta fallet som nav cirklar hon runt svidande bilder av barnatro, normalitet och vad som händer med pappas flicka när pappa blir flicka.

Roxberg ger sig själv en naiv position i texten som jag pendlar mellan att förstå som litterärt grepp och provoceras av som människa. Beskrivningen av att hon är den enda som verkligen lider, att andras problem är ”döda hamstrar och ullstrumpor i julklapp” är förstås frånstötande i sin världsfrånvändhet. Men också tydligt självironisk i sin dramatik: ”Jag vill skrika det, högt, inne på Svenskt Tenn”.

Själv ser jag trygghetsmarkörerna som översållar texten som exotiska. Hon hade alltså den där uppväxten som jag mytologiserat; det faluröda huset, fredagsmyset, snöbollskrigen på jularna. Och i beskrivningen av föräldrarna som ständigt lyssnar på barnens monologer undrar jag om hon tappar distansen: ”Det var en egoistisk och enkelriktad relation men det var också villkoren de skrev under när de valde mig. Det är så det är att vara barn det är så det är att vara förälder”. Visst vet hon fortfarande att hon beskriver ett ideal ouppnåeligt för många?

Men som kuliss för berättelsen är självgodheten effektfull. Stoltheten över att ha en så fin och normal familj gör fallhöjden påtaglig. Och Roxberg är fenomenal på att beskriva en självbild i gungning, generositeten och snålheten som bråkar inför pappans nya liv som Ann-Christine. Och inför pappans liv utanför familjen i stort.

För det är som sagt också en berättelse om att vilja konservera den stora och starka pappan och en rätt­mätig frustration över att han inte kan hålla sig från att involvera dottern i sin existentiella ångest. ”Pappa är ett barn. Det finns inget annat ord. Jag vill inte längre ha den här svaga pappan. Jag är trött på honom.”

En hel generation pappor krackelerar, här är omständigheterna annorlunda än en vanlig skilsmässa men ynkligheten är densamma. Pappor som sover på döttrars soffor, pappor som vill vara med på döttrars fester, pappor som gråter över ölen med handen i dotterns hand. Berättelserna är än så länge privata, gömda i garderober. Av lojalitet och smärtsamhet.

Ester Roxberg har genom att lyfta upp en specifik berättelse gläntat på dörren till en mycket mer generell. Det är både modigt och skrämmande.