Historiska lustar i mustigt verk

avClaes Wahlin

BOKRECENSIONER

Gabriella Håkansson bjuder på storslagen romanresa genom 1800-talet med Aldermanns arvinge

”The dilettanti society” av Joshua Reynolds, 1778.
Gabriella Håkansson (född 1968) debuterade 1997 med ”Operation B”. ”Aldermanns arvinge” är den första delen av två.

I England är 1700-talet det sekel som återupptäcker först de latinska, sedan de grekiska konstskatterna. Från ungefär mitten av 1700-talet och långt in i 1800-talet tronar Grekland som ett ideal för allt från arkitektur, statsskick och moral över estetik, heminredning och frisyrer. ”Vi är alla greker”, skriver Shelley i sin Hellas (1822).

I denna vurm ingick det att för unga adelsmän göra the Grand Tour, den bildningsresa varje ädel yngling skulle genomföra för att på plats insupa den luft skalder som Homeros andats. Betydande var The society of dilettanti, som tog till sin uppgift att förmedla antikens estetik till sina landsmän. Sällskapet bildades i mitten av 1700-talet och bland dess medlemmar fanns så så småningom Nicholas Revett och James ”Athenian” Stuart, som fick ett praktverk om den grekiska arkitekturen bekostad av sällskapet.

Dessa protoarkeologer lade grunden för det grekiska antikintresset i England. Om detta kan mycket sägas, inte minst att deras samkväm var allt annat än puritanska, skvallret talade om rena orgier.

En del av allt detta har Gabriella Håkansson använt i sin 800 sidor långa roman Aldermanns arvinge, den första delen av två som är förlagda i det begynnande 1800-talets England. Stuart, liksom Richard Payne Knight eller baron d’Hancarville, är några av de historiska gestalter som Håkansson ger litterär dräkt. Huvudpersonen, William Aldermann, son till Gideon Aldermann, förefaller löst baserad på den omåttligt rike konstsamlaren William Beckford, vars far kallades Alderman William. Aldermanns bebor ett hus på 45, Harley Street, som ska ha ritats av arkitekten och dilettanten James Stuart.

I Håkanssons roman föds sonen år 1800, blott några år innan fadern dör. Testamentet är minutiöst: en detaljerad läroplan i ett dussin volymer. Inspirerad av den franska revolutionen var gamle Aldermann radikal och satte sina ideal i enlighet med parollen frihet, jämlikhet, broderskap, men likväl, bokstavligt och bildligt, fjättrar han sonens liv med sina storvulna planer.

Sonen är dessutom ett slags underbarn med en del synnerligen egenartade karaktärsdrag. Nu dyker det givetvis upp förmyndare och lärare som av ett eller annat skäl söker slå itu dessa bojor. En smula drastiskt uttryckt så handlar romanen om hur den unge Aldermann slits mellan olika krafter, Richard Payne Knight som tröttnat på sin tid som dilettant och vill skydda sonen från Gideons galenskaper, respektive läraren och exfången Gebhardt som vill återupprätta faderns ideal och sökandet efter den stora planen, le grand œuvre. Han tar därför med honom på en synnerligen strapatsrik och vådlig Grand Tour i skuggan av Napoleon Bonapartes härjningar på kontinenten. Kejsaren spelar en allt annat än obetydlig roll i den unge Williams liv.

Frihetstematiken känns igen från Håkanssons tidigare romaner, Operation B, Fallet Sandemann och Hjärnmänniskan. Romanerna är alla upptagna av instängdhet, de rymmer labyrintiska byggnader, vidsträckta men samtidigt slutna utrymmen i vilka romanfigurerna har att orientera sig. Så också i Aldermanns arvinge. Männen i de tidigare romanerna, och till viss del i föreliggande, är ofta ett slags mänskliga rester, moraliskt såväl som fysiskt stadda i förfall. Patriarkatet rosslar alltid på dödsbädden hos Håkansson.

Men Aldermanns arvinge skiljer sig markant från det föregående författarskapet. Romanen är en fresk över ett döende samhällsskikt, bitvis magnifik i sina anslag och med ett elastiskt och drivet språk präglas berättandet av ett slags öppenhet som skiljer sig från de tidigare böckerna. Möjligen är det en smula för öppet, en viss osäkerhet av vad läsaren vet om tiden gör att det lite för ofta dyker upp ren läsarinformation. Och efter Hilary Mantels två böcker om Thomas Cromwell (Wolf Hall, Bring Up the Bodies), så har den historiska romanens möjligheter nått en nivå som inte helt går att ignorera, inte minst när det gäller att hålla ett konsekvent berättarperspektiv och en personpsykologi som inte blir alltför anakronistisk.

Aldermanns arvinge är trots detta en imponerande roman där den håkanssonska tematiken (frihetsproblemet, samlandet, dödligheten och erotiken) elegant har vävts in hos de olika romanfigurerna och deras inbördes relationer. Och hur många svenska romaner nu för tiden är det som med sådan auktoritet tar med sin läsare till en främmande tid, ett främmande lands kultur utan att tillrättalägga stoffet efter författarens egen tids prioriterade hänsyn och intressen?

Nästa år kommer del två, Nya Londinium, där, antar jag, unge William ska jämka samman sin idol Napoleons bravader med sin fars stora verk.

Må det bli Håkanssons grand œuvre.