Han var visdiktarnas och artisternas trubadur

Jan Malmborg har skapat ett gediget porträtt av Olle Adolphson

Av: Carsten Palmær

Publicerad:
Uppdaterad:
Trubaduren Olle Adolphson, 1972.
Foto: Kent Östlund
Trubaduren Olle Adolphson, 1972.

Vin, kvinnor, sång – och inte i måttliga mängder. Det sena femtiotalet är en strålande tid för Olle Adolphson.

När det svenska varietéförbudet avskaffas 1955 blir det liv i luckan på Hamburger Börs, Ulla Winbladh och Piperska muren. Den drygt tjugoårige sångaren Olle Adolphson slår igenom på de nystartade krogkabaréerna och får en storschlager med En glad calypso om våren.

Men det är framför allt hans visor med texter av av Beppe WolgersOkända djur, Det gåtfulla folket, Mitt eget land – som blir folkkära. Vackra melodier, underfundiga verser – kanske en aning i näpnaste laget för känsliga själar. Olle Adolphsons egna kärleksvisor är idylliska och romantiska: vårens och sommarens fägring sedd med en målares öga.

Så händer någonting.

Den 14 december 1960 sjunger Olle Adolphson i ett radioprogram en visa som heter Trubbel.

Trubbel är också titeln på Jan Malmborgs nästan 500 sidor tjocka biografi över visdiktaren. Malmborg har intervjuat mer än åttio personer: syskon, barn, hustrur, dryckesbröder, barndomsvänner och inte minst kollegor. Det är ett gediget arbete över ett fascinerande ämne.


Bokens titel är omsorgsfullt vald: Adolphsons tillvaro var minst lika laddad med trubbel som visans kärleksdrama mellan Nöjda Lewén (det är han som för ordet), hans fästmö Hyggliga Victoria, förföraren och flyglöjtnanten Adam och dennes tillkommande, Vera von Ström.

Adolphson var, berättar Malmborg, inspirerad av Lawrence Durrells romansvit Alexandriakvartetten där samma passionshistoria berättas ur fyra olika perspektiv. Så 1961 skrev Adolphson en ny vinkel på berättelsen: Balladen om Adam och Vera.

Adolphson försöker aldrig vara sina visor, han framför dem. I mina öron finns det ingen som gör det så bra som han

Efter Trubbel har den svenska kärleksvisan inte varit sig riktigt lik. Tidigare höjde den oemotståndlige charmören sin skummande bägare och utbringade damernas skål, tryckte den tillbedda intill sig i en yrande vals och viskade hemliga kärleksord i hennes öra.

Men nu står han där i porten med hammaren beredd under kavajen, bedragen och hämndlysten. Den stora uppgörelsen uteblir emellertid; Nöjda Lewén blir omkullpratad av rivalen. Och det blir också Hyggliga Victoria när societetsflickan Vera lurar av henne Adams familjering genom att vädja till kvinnosolidariteten.

Olle Adolphson blandar bitterhet, otrohet och ångest in i sina vackra kärleksvisor. Försoningen i Nu är det gott att leva ekar av avbrutna uppbrott och nattståndna gräl. I Nu har jag fått den jag vill ha övergår passionen, när den fullbordas, i tomhet och leda.

Låter det trist? Det är det inte. Svärtan gör färgerna starkare.


Olle Adolphson växer upp på Norr Mälarstrand i Stockholm som son till stjärnskådespelaren Edvin Adolphson, en lika dominant som frånvarande far. Efter föräldrarnas skilsmässa blir det ont om pengar i hushållet och gymnasisten Olle Adolphson – som tvekar om han ska bli poet eller målare – försörjer sig på att sjunga visor tillsammans med Sven-Bertil Taube.

Han blir kompis med ett något äldre gäng författare som framgångsrikt arbetar på att förena höga konstnärliga anspråk med populärkulturens former: Lars Forssell, Pär Rådström, Beppe Wolgers och Stig Claesson super och diskuterar på Teatergrillen, Tennstopet och Operabaren.


Malmborg punkterar myten om den opolitiske Olle Adolphson som bara engagerade sig i kampen mot sextiotalets rivningar i Stockholm – i Gustav Lindströms visa – och nämner hur Adolphson också höjde sin stämma mot Vietnamkriget, militärjuntan i Grekland och kärnkraften.

Från sina radikala kollegor skilde han sig till utseendet: Olle Adolphson uppträdde inte i storväst och slokhatt utan med putsade skor, pressveck på byxorna och ansat skägg. Till sångaren John Ulf Anderson sa han: ”Man måste ha en prydlig fasad. Det vore ju för jävligt om utsidan såg ut som insidan.”

För på insidan såg det ofta mörkt ut. Olika försök till familjebildning skingras i dryckenskap och otrohet. De sex barnen vittnar om en far som var rolig och spännande när han fanns tillgänglig men konsekvent valde krogen och vännerna när han kunde välja. Hustrurnas tålamod var långt men inte oändligt: slutligen ruttnar Eurydike på att sitta hemma med skrikande ungar i knät och vänta på att en taxichaufför ska komma släpande på Orfevs.

Om sina skaparvåndor vittnade Adolphson själv: ”Min uppgift är att tvinga mig ur mitt tvång”. Produktiv var han inte. Men med långa mellanrum kom ett nytt mästerverk från en penna som inte liknade någon annans: Konstnasaren, Vem, Rim i juli.


Olle Adolphson – död 2004 – har en hängiven publik. Men han har förblivit en artisternas artist och en visdiktarnas visdiktare. Lite kan det ha att göra med hans raka, attitydfria sångsätt. ”Han vågar inte riktigt visa upp sitt bultande hjärta”, säger Lisa Nilsson i Trubbel. ”I stället skapar han en distans genom att hugga av sina fraser och ta i med konsonanterna”.

Det ligger mycket i det. Olle Adolphson försöker aldrig vara sina visor, han framför dem. I mina öron finns det ingen som gör det så bra som han.

En sak till: I likhet med sin mentor och förebild Evert Taube var Olle Adolphson en lysande prosastilist. Är det inte dags för någon – förslagsvis Jan Malmborg – att ställa samman en liten volym med Adolphsons essäer, berättelser och de många texterna till Sommarprogrammen?

Laddar ...

Lyssna på Olle Adolphsons bästa här:

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.