Bildning och poesi blomstrar i orten

Ortenrörelsen påminner allt mer om den tidiga arbetarrörelsen – men media fokuserar på våldet

Foto: TT
Ortfest i Stockholmsförorten Hässelby 2016. Bakom arrangemanget stod organisationen Grammofonen.

avKajsa Ekis Ekman

BOKRECENSIONER

På senare år har Sverige sett en renässans för poesin utan like.

Arbetarungdomar över hela landet strömmar till utsålda poesikvällar.

Fotbollsarenor fylls av publik och poeterna är också arbetarungdomar från förorten: sjuksköterskor, arbetslösa, restauranganställda mellan 16 och 28 år. Arrangemanget Ortens bästa poet har gjort revolution – allt medan kritikerna varit upptagna med att diskutera poesins kris.


Men efter bristande stöd från lokala myndigheter och polis som brottar ner besökarna på väg hem lades Ortens bästa poet ned i december förra året. En skandal som inte gett upphov till någon diskussion om yttrandefrihetens gränser. Hade det hänt i något land långt borta att polis brottat ner poesipublik hade det förmodligen beskrivits som att ”nu slår regimen ner på dissidenter”.

Men nu – bara ett tyst mummel. Och så är det med hela den demokratirörelse som växt fram i Sveriges förorter de senaste sju åren. Ortenrörelsen talar högt och tydligt, kräver bostäder, ett stopp för polisvåld och kallar dödsskjutningarna för en nationell kris som måste tas på allvar.


Då händer det underliga att alla de som talat om no go zones tystnar och tittar bort. För ”lika sensationshungriga som medierna är när de lyfter fram våldet i förorten, lika ointresserade är de av den ortenrörelse som nu växer fram” skriver forskarna Ove Sernhede, René León Rosales och Johan Söderman i sin nya bok När betongen rätar sin rygg. Ortenrörelsen är det närmaste en renässans för de svenska folkrörelserna vi kan komma, hävdar forskarna. Här finns bildningsidealen, skötsamhetskulturen och den klassiskt demokratiska folkrörelsestrukturen.

Mycket är likt den tidiga arbetarrörelsen, med skillnaden att det är bostadsort och inte anställning som är bas för organiseringen

I boken intervjuas företrädare för bland annat Rörelsen gatans röst och ansikte, Förorten mot våld, Megafonen, Grammofonen och Pantrarna. Samtliga organiserar framför allt unga i förorterna och verkar med ”folkbildningen som metod och kulturen som vapen”. Mycket är likt den tidiga arbetarrörelsen, med skillnaden att det är bostadsort och inte anställning som är bas för organiseringen. Men det är samma breda angreppsätt: här finns föreläsningsserier, protester mot utförsäljningar och mobilisering mot våld.


Genomgående för rörelserna är bildningstanken. Att studera tänkare som Paolo Freire och Franz Fanon och skapa nya begrepp för att förklara hur klass och rasism fungerar i dagens Sverige.

Men hur har ortenrörelsen bemötts av de etablerade folkrörelserna? Det kan vara lite si och så med det. Medan flera grupper fått pengar och stöd av exempelvis Kulturrådet, särskilt i Malmö, så kan motsatsen också äga rum. Ett exempel är när Rådet för enade kreoler bestämde sig för att väcka liv i den avsomnade Hyresgästföreningen i Hässelby-Vällingby. Plötsligt dyker mängder av ungdomar upp på årsmötet och vill bli invalda i styrelsen!


Man kan tro att detta borde vara alla föreningars dröm, men pensionärerna reagerade i stället med att byta lås för att stänga ute de unga och motade ut dem ur föreningen. Om responsen från social-demokratin och föreningssamhället ofta är misstänksamhet, är högerpolitikernas svar mera våld. Moderater lägger motioner om att sätta in beväpnad militär i förorterna – en total omsvängning från 2007 då Nyamko Sabuni deklarerade att bilbränder inte var ett samhällsproblem, utan det var föräldrarna som skulle ”se till att hålla barnen inne”.

”När betongen rätar sin rygg” är en angelägen bok. Den är inte skriven av eller för rörelsen själv, utan för etablissemanget. Budskapet är: se denna rörelse eller gå under! Boken lider tyvärr av 70-tals-sjukan ”sätta allt i sitt sammanhang”. Det blir lite väl mycket sammanhang på bekostnad av själva temat. Innan författarna ens kommer till saken får man genomlida hundra sidor om nyliberalism, islamofobi, den iranska revolutionen och det fria skolvalet.


Hur undvika de största farorna för sociala rörelser i vår tid: död genom utbrändhet eller uppsugning?

Det är också extremt mycket fokus på hiphop, vilket Ove Sernhede som bekant är ett stort fan av. Författarna glömmer dock helt bort ortenrörelsens lokala föregångare, som Svartskallebrigaden i början på 2000-talet. Hur förhåller sig den nya ortenrörelsen till de tidigare? Vad är det för människor som går med och vilka är det som inte går med? Hur undvika de största farorna för sociala rörelser i vår tid: död genom utbrändhet eller uppsugning?

Det hade varit intressant om författarna lämnat sina förutfattade idéer och studerat rörelsen med lite öppnare ögon. De för också fram en tes som jag tycker är mycket tveksam, nämligen att skolan i förorterna behöver driva en annan undervisning än skolor i innerstan, som utgår från elevernas egen verklighet. Skolan ska således inte vara lika för alla? Här måste de tänka till.