En kärleksfullt tecknad satir om trädgårdar

Jonas Karlsson har känsla för repliker

1 av 2 | Foto: Magnus Liam Karlsson
Jonas Karlsson är född 1971 och bosatt i Stockholm. Han är verksam som skådespelare, dramatiker och författare.

avLennart Bromander

BOKRECENSIONER

Undertiteln till Jonas Karlssons Regnmannen är ”En trädgårdsberättelse”, och begreppet roman känns också litet anspråksfullt för Karlssons historia, även om den har romanlängd.

Ingmar är en gammal änkling, som gärna påtar i sin avlidna hustrus trädgård, plågad av en förnumstig grannes ideliga tips. Tidigare var Ingmar teaterregissör och också chef för en regional teater. Han brann för teatern som livsideal, men vi förstår mellan raderna, att någon riktigt bra teaterchef var han nog inte. En gång hade han dessutom gjort sig omöjlig inför den lokala moralpolisen, när han ville låta en rad nakna barn (iklädda kroppsstrumpa) ge en vision av hopp på slutet av en föreställning av Aniara.

Sommaren är torr och het, bevattningsförbud gör trädgårdsskötseln i villaområdet penibel. Då upptäcker Ingmar till sin förvåning, att det uppstår en lokal regnskur, när han vrider på en gammal kran i den risigaste delen av trädgården. Det upprepas, och Ingmar kan inte låta bli att försöka bräcka den odrägliga grannen genom sin förmåga att förutsäga kommande regnskurar.

Det utlöser en serie händelser. Grannen agerar självutnämnd manager till regnmannen Ingmar, varefter kommunen kopplas in med dess opportunistiske ordförande i spetsen. Så småningom rinner dock regnet så att säga ut i sanden.

Regnmannen är egentligen en ren bagatell, men visst har den sina poänger. Inte minst för att Karlsson är en så god berättare. Han bygger upp sina scener med precis det rätta måttet av detaljer, och med sin stora erfarenhet som skådespelare är han infernaliskt skicklig på att karakterisera folk genom repliker och tal.
Pladdrande, dumdryga, inställsamma människor fångar Jonas Karlsson så till den grad på kornet, att det kryper efter ryggen på läsaren.

Men satiren är inte hjärtlös. Ingmar är kärleksfullt tecknad trots sina delvis ganska skrala självinsikter, och hans son Erik, som försöker hjälpa och förstå sin gamle far, är direkt sympatisk.

Det är en roman, om det nu ska kallas roman, som man hela tiden läser med ett leende på läpparna, och det är ju gott nog. Om en hortonom skulle skriva under på att detta verkligen är en ”trädgårdsberättelse” ska jag däremot låta vara osagt, men nog är det bra många olika arter av rosor, som omnämns i texten.

ARTIKELN HANDLAR OM