Karl Ove Knausgård

Karl Ove Knausgårds nya roman är litterär magi

I ”Vargarna från evighetens skog” står han på höjden av sin förmåga

Av: 

Rasmus Landström

”Inte sedan Min kamp har Knausgård så elegant vävt in existentiella bråddjup i en prosa som rör sig tätt intill dagarna”, skriver Rasmus Landström
”Inte sedan Min kamp har Knausgård så elegant vävt in existentiella bråddjup i en prosa som rör sig tätt intill dagarna”, skriver Rasmus Landström

BOKRECENSIONER

Har Karl Ove Knausgård gått och blivit en samhällstillvänd författare? Så tänker jag först under läsningen av hans nya jätteroman Vargarna från evighetens skog.

Det är mitten på 80-talet, i grannlandet har Palme nyligen mördats och i Prypjat har ett kärnkraftverk pajat. Hemma i Norge går den irriterande ynglingen Syvert arbetslös, likt en variant av Lars Ahlins Tåbb. Men i stället för manifestet predikar han antikommunism och vurmar i hemlighet för Fremskrittspartiet. Plötsligt får jag för mig att Knausgård tecknar alt right-mannens uppkomst.

Alla som har läst Knausgårds romaner vet dock att det är meningslöst att gå runt som en kremlolog i dem. En av författarens styrkor är att han skapar litterära universum där man inte måste tyda alla detaljer, där händelser får hänga och dingla bredvid varandra. Det är ett av få författarskap där läsaren tillåts vara ömsom tankspridd och koncentrerad – och ändå åka med hela tiden. Så jag släpper min lite överspända tolkning och försöker på nytt.

Vargarna från evighetens skog är en fristående uppföljare till Morgonstjärnan, Knausgårds märkliga blandning mellan existentiell episodroman och gotisk skräck. I boken försökte ett tiotal karaktärer tränga sig ut ur sina bubblor i ett samtida Norge. En hade en psykotisk fru, en annan hade degraderats i arbetet och så vidare. Men boken var också något annat: 666 sidor lång och full av jump scares och gore-scener. Det var oväntat.

I Vargarna … har antalet huvudpersoner reducerats till två. En stor del av boken handlar om Syverts planlösa tillvaro som arbetslös, hans försök att ragga upp en tjej, hans käbbel med mamman. Parallellt med detta får han reda på att hans döda pappa hade en kärleksaffär med en rysk kvinna. Det för oss vidare till den andra delen där vi får följa hans halvsyster Alevtina i ett samtida Ryssland. En evolutionsbiolog som upplever sig alltmer ifrågasatt i det konservativa klimatet på universitetet. En dag får hon ett brev från Syvert.

Inte sedan Min kamp har Knausgård så elegant vävt in existentiella bråddjup i en prosa som rör sig tätt intill dagarna

Övergången mellan Morgonstjärnan och Vargarna … påminner lite om hur Lars von Trier flyttade över en inre apokalyptisk stämning till samhället. Från psykosskildringen Antichrist till Melancholia, där en systerplanet närmade sig jorden. Människorna här plågas mer av yttre faktorer – som framkallar en politisk fin de siècle-stämning – än av inre.

Samtidigt har Knausgård skalat upp det subtila symbolspråket från föregångaren. Till exempel: radioaktiviteten från Tjernobyl har sin motsvarighet i den cancerbehandling som räddar Syverts mamma. Och kort efter att Syvert får jobb på en begravningsbyrå kommer Alevtina i kontakt med ett företag som bevarar lik tills framtida vetenskap kan återuppliva dem. Ju mer man läser, desto mer pekar romanen mot död och återuppståndelse som bärande teman.

Det låter högspänt, men i själva verket är det raka motsatsen. Inte sedan Min kamp har Knausgård så elegant vävt in existentiella bråddjup i en prosa som rör sig tätt intill dagarna. I Vargarna från evighetens skog kan en högtidlig översättningsscen avbrytas av att Syvert får stånd, utan att det känns det minsta demonstrativt.

Det är något rätt storartat; som om vi för första gången får syn på hur vardagen fungerar i högupplösta bilder. När jag läser boken inser jag hur löjligt förtjust jag är i denna författares förmåga att, som Malin Ullgren i DN uttryckt det, ta våra liv i handen och gå med dem steg för steg, sida vid sida.

Dessutom innehåller Vargarna från evighetens skog två enastående personporträtt. Syvert är en människa som inte har något finstilt i sig. Han trivs bäst i det militära, slänger Brott och straff i väggen och tycker att hans konstnärliga lillebror är skum. Den litterära subkulturen har ända sedan Flauberts dagar avskytt Syverts typ av konventionalism, men Knausgård tecknar honom kärleksfullt. Just inifrånperspektivet känns märkligt rebelliskt.

I kontrast står Alevtina, som ständigt upprättar en distans till vardagen genom forskning och litteratur. Deras sätt att vara är så radikalt olika att jag frågar mig hur de ens kan samsas i samma bok. Ett svar är att Knausgårds karaktärer saknar distinkta röster; stilen ställer sig inte i vägen för de inre djupen. Men det är bara ett delsvar: i grund och botten handlar det om en vidunderlig inlevelseförmåga.

När jag slår igen Vargarna från evighetens skog känner jag mig osäker på om den handlar om död och återuppståndelse i konkret eller symbolisk mening. Det går att läsa boken som en berättelse om människor som får en andra chans, försonas med sina fiender och så vidare. Men det går också att läsa den precis tvärtom: som en myt om stigen ur dessa vardagliga dramer. Jag tror att det är detta som kallas litterär magi.

Slutligen ett ord om översättningen. Min kamp-böckerna överfördes mästerligt av Rebecca Alsberg till svenska, men både Morgonstjärnan och Vargarna från evighetens skog är översatta av Staffan Söderblom. Som läsare är det omöjligt att se skillnad på översättarna, vilket kan låta som ett underbetyg. Men snarare är det ett tecken på professionalitet: så här ska Knausgård låta på svenska.

När han står på höjden av sin litterära förmåga och blickar in i en dunkel skog.

ANNONS

Njut av över 500 000 ljudböcker - prova BookBeat gratis i en månad!

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Karl Ove Knausgård

Litteratur

Romaner

Norge

Böcker