Magiskt tänkande

Henrik Arnstad om behovet av att tro på övernaturliga fenomen

Foto: WARNER BROS
Harry Potter (Daniel Radcliffe) går på trollkarlsskolan Hogwarts, en utbildning tusentals svenskar anger som sin på sociala medier.
BOKRECENSIONER

Ett återkommande inslag i samhällsdebatten är att religiös invandring hotar ”det sekulära” Sverige. Den rasistiska tanken är att överlägsen svenskhet, via progressiv modernitet, lämnat vidskepelsen bakom sig till skillnad från primitiva utlänningar. Problemet är att denna föreställning om sekulära svenskar inte stämmer.

Visserligen har den institutionaliserade religionen – kyrkan – tappat inflytande i Sverige. Men det hindrar inte att de flesta svenskar tar sin nyfödda till den lokala kultplatsen, där en trollkarl uttalar magiska ramsor över barnet samt genomför en vattenbaserad trolldomsritual.


Faktum är att sekulära svenskar utgör en minoritet. Utöver de som tror på en monoteistisk Gud eller som tillhör andra organiserade religioner existerar den största gruppen; de som tror på en högre makt eller övernaturliga fenomen (astrologi, spöken, andar, liv efter döden, healing, ödet, telepati och så vidare). Sverige marineras i trolldom, även explicit. Tusentals svenskar anger Hogwarts school of witchcraft and wizardry under rubriken utbildning på sociala medier. Halvt på skämt, halvt på allvar.

Utan tvivel finns det fler rituella magiker i västvärlden i dag än vad det gjorde för fem århundraden sedan, skriver historikern Owen Davies i forskarantologin The Oxford illustrated history of witchcraft and magic.


Boken utgör en spännande historievetenskaplig resa i magins värld, från antiken till vår tid, med ett naturligt avslut i Harry Potters populärkulturella universum.

Till skillnad från gängse stereotyper var inte medeltiden de magiska föreställningarnas höjdpunkt. Istället växte det europeiska engagemanget för trolldom i syntes med den gryende moderniteten.

Det var exempelvis reformationen under den tidigmoderna renässansens 1500-tal som gjorde åtskillnad mellan religion och magi. Därefter tilltog samhällsintresset kring det övernaturliga, ju närmare moderniteten västerlandet kom.

Manifestationerna kring detta var många, inte minst 1600-talets häxprocesser. Över 300 människor avrättades i Sverige, varav de flesta var kvinnor. Under 1970-talet togs häxprocesserna upp av den amerikanska feminismen. Delar av kvinnorörelsen organiserade sig som praktiserande häxor, för att uppmärksamma patriarkatets historiska mordiskhet.


Det visar hur trolldom har politiskt, socialt och kulturellt inflytande som korsar vidskepelsens gränser. Magins historia ger kunskap om komplexiteten hos mänskliga relationer avseende genus, ålder, etnicitet och social status, skriver Davies.

Boken polemiserar mot 1900-talets historievetenskapliga tanke, att moderniteten innebar the disenchantment of the west, det vill säga att magins tidsålder (för att citera sociologen Max Weber) upphörde, för ungefär 200 år sedan.

Den moderna bokindustrin och ökad läskunnighet gav gamla magiböcker en spridning de aldrig haft tidigare. När dessutom institutionaliserad kristendom försvagades uppstod lediga andliga fält för det ockulta. Trolldomen flödade under 1800-talet parallellt med den industriella revolutionen.


Exemplen är många. Inte minst öppnades 1888 den första moderna institutionen för rituell magisk praktik, The hermetic order of the golden dawn, i London. En sorts verklighetens Hogwarts. Människor började utbilda sig i rituell magi för första gången sedan antiken, skriver Davies.

Den trolldomsfixerade utvecklingen i västerlandet fortsatte med oförminskad styrka under 1900- och 2000-talen, inte minst inom populärkulturen. Det trollades i böckerna om Narnia och i Sagan om ringen, i filmer och på teater, i musikaler och i tv-serier.

Ofta placeras magin in i vardagliga miljöer, i en högre verklighet som bara särskilt utvalda kan upptäcka; agent Cooper i Twin peaks, Sookie i True blood, Sabrina tonårshäxan och så vidare.

År 1997 anlände den magiska världens nutida trollkarl par excellence – Harry Potter, då författaren J.K. Rowling utgav sin första bok om den magiske hjälten. I dag har upp emot 500 miljoner böcker om Harry Potter sålts över hela världen. Redan 2011 hade filmerna spelat in 40 miljarder kronor, vilket gjorde dem till världens mest lönande spelfilmer genom tiderna – i hård konkurrens med de magifixerade Tolkien-filmerna.


Vilken funktion har egentligen magin, trolldomen och det övernaturliga i moderniteten? Och varför denna låtsaslek att vi västerlänningar är sekulära, till skillnad från dem, i gestalt av invandrarna?

Funktionalistiska forskare anser att föreställningar om magi levererar sociala metoder att reglera våra existenser (normer, moral och så vidare). Harry Potter är en Kristusgestalt vars livsberättelse har lånat element från ett enormt antal föreställningar, påpekar historikern Willem de Blécourt.

Möjligen har denna icke-institutionella andlighet, som kommer in i våra liv så att säga via köksingången, en mörk baksida. Finns ett samband med nutidens så kallade faktaresistens, det vill säga hur människor stänger ute sanningar de inte vill veta om? Hänger de rasistiska lögnernas triumf samman med trolldomens, vidskepelsens och magins segertåg?


Det är möjligt. Men samtidigt har trolldom en nära relation till det mest fantastiska hos människan. När vi kallar en film, en bok eller en scenföreställning för magisk är det ett underbart omdöme.

Det är i denna förtrollande dimension vi hittar poesin. Det är en högst påtaglig sanning att jag hade föredragit att tillbringa mina skolår på Hogwarts.

ARTIKELN HANDLAR OM