Rappat & klart

BOKRECENSIONER

Petters texter i bokform: En kulturgärning i Zlatanklass

… så
klart Rapveteranen
Petter Askergren avslöjar
bakgrunden till sina texter.
Foto: Lotte Fernvall

Rick Ross har ägnat en hel låt åt att gnälla på de sexton rader som utgör hiphopens vanligaste versmått. En väldigt lång låt dessutom, för att understryka poängen: ”How the fuck can I squeeze my whole life into a 16 bar verse? / You know, so many different levels, to living your life / Depicting with your wordplay, exactly what life means to you / 16 ain’t enough”.

För Petter verkar begränsningen aldrig ha varit ett problem. Han vet att till och med Knausgårds projekt är ett utsnitt. Men i de bästa stunderna, och de är inte sällsynta, så kan han frambringa känslan av att hela livet ryms i kroppen medan man går hem i gryningen.

Det finns anledning att närläsa Petters texter. 16 rader är ett axplock ur den femtonåriga produktionen. Ett urval från varje skiva följs upp av en reflektion kring varje låt med fokus på texten, hur tankegången gick och i vilket stadium han befann sig, yrkesmässigt och privat. Utan mycket skvaller, ska tilläggas. Det här är ingen biografi, även om den introduceras som ett projekt i Zlatanbokens anda. Syftet är att använda den som en handbok att bläddra i och finna inspiration. Kanske få sin första läsupplevelse över huvud taget.

Bakgrunden är rapparens egna svårigheter med litteraturen, och vändningen när han väl kunde ta den till sig. Boken tar på sig en ödmjuk men undervisande ton, som lämnar utrymme för varje persons ansvar att pröva sig fram och hitta en egen teknik. Förhoppningen att följa Zlatan är dessutom helt realistisk, och i så fall är det verkligen en kulturgärning.

Ändå märker jag ett motstånd hos mig själv. Har inte Petters texter alltid dugit precis som de är? Tillför kommentarerna något eller förtar de spänningen? Jag struntar väl i att raden ”Som Caz när han piecar” har sin bakgrund i att kompisen Cazter målade graffiti? Eller att jämförelsen med Gandalf beror på att Petter har svårt att anpassa sig till grupper. Det är aldrig oproblematiskt att få reda på hur ett konstverk skapats, eftersom det flyttar fokus från ens egen identifikation, tillbaka till konstnären. Och fast jag inte har koll på många av referenserna som Petter vräker ur sig så spelar det ingen roll, jag förstår budskapet ändå och så fungerar musik när den är som bäst.

Refrängerna är ofta bortplockade, vilket säger en del både om Petter och hiphopen som form. Det är i verserna som igenkännandet finns, påpekar Jan Gradvall i förordet. Därför blir partylåtarna mindre relevanta. Ibland uppstår en ofrivillig komik i att se texterna utan musik. Det överdrivna skrytet till exempel, men också det har sin pedagogiska förklaring. Rap är tävlingsinriktat och handlar om att vinna med hjälp av ord. Roligt är också att läsa om hyllningen till västkusten, En liten snubbe. Den finns med eftersom Petter alltid skämts över landsbygdsromantiken. Men nu står han upp för rader som ”Det finns björkar granar, mad arga svanar / Hummer krabbor många fler än du anar”.

Under läsningen nickar jag till takten och i huvudet hörs den malande rösten med lika bred södermalmsdialekt som Kenta och Stoffe. Det blir särskilt intressant att flyttas tillbaka till nittio- och början av tjugohundratalet eftersom det nuförtiden pratas mycket om den ”nya svenska hiphop-vågen”.

Sanningen i det påståendet ligger i att hiphop är mer folkligt än någonsin. Men knappast bättre. Petter och namnen som verkade bredvid honom får Muhammed Ali och Lorentz&Sakarias att framstå som sentimentala autotunes.

Petter kom inte straight outta Compton utan snarare Vitabergsparken och fick med sig efterenheterna det innebar, men han talar med samma tyngd och mörker som rapparna från New York han inspirerats av. Att direktöversätta från engelska och lägga till litterära referenser ger språket en böjlighet som bara Just D kan mäta sig med, och Just D tog sällan sig själva på allvar. Petter glömmer aldrig bort sitt budskap, trots ironi och lekfullhet.

Jack Hildén

ARTIKELN HANDLAR OM