Zelda saknar både finess och humor

BOKRECENSIONER

Lina Neidestams tredje seriealbum distanslöst inbakad i samtiden

Zelda vs. Patriarkatet är Lina Neidestams tredje seriealbum om ”feministen” Zelda. Zeldastripparna har de senaste åren gått i en rad tidningar, bland annat här i Aftonbladet.

Zelda är konstskole-dropouten och idealisten som hamnat på en osäker praktikplats på skvallerblaskan Slick!. Hon har en bästis som är flata och en roomie som är mörkhyad. De balanserar upp Zelda, som själv är genomhetero och knallvit. Zelda har också en pojkvän, Cesar, som är tidernas översittarsnobb och mansgris; hans ambition är att bli demonregissör, varför han läser västerländska mäns kanoniserade litteratur hela dagarna.

Alla är hipsters och håller på med tomma poser och tom politik. De sitter oftast uppklädda på krogen, snackar navelskådande skit, raggar, ligger och super. Allt är indränkt i vår tid.

Serien går ut på att Zeldas identitet som rabiat radikalfeminist - hon har en tröja där det står ”Free Pussy Riot”, håriga ben, är emot monogami och hatar Knausgård - kraschar mot verkligheten. I praktiken begär hon raka motsatsen: hon säger att hon hatar män, men i själva verket älskar hon dem, hon predikar om vikten av systerskap, men backstabbar en syster och snor hennes fasta anställning, hon håller mördande brandtal emot patriarkatet men är innerst inne förälskad i dyra bröllop, Fifty Shades of Grey och pojkbandens smörsångare.

Kvinnan vars innersta drifter hindrar henne från att leva upp till sina feministiska ideal är ett tröttsamt och inomsystemligt tema, som smeker patriarkatet medhårs. Det är också, måste erkännas, ett tema med hög igenkänningsfaktor, eftersom vi är många som formats av en ordning som spökar i oss, även när vi vill en annan.

En skicklig serietecknare skulle kunna utvinna komplext guld ur det, men Neidestam saknar finess och humor för att klara uppgiften. Bild och dialog är häpnadsväckande banala och stereotypa. Vi serveras en misogyn nidbild: den irrationella kvinnan, den lilla tokan. För att stå ut med Zelda krävs att vi förutsättningslöst tycker om henne.

Vid en jämförelse med Liv Strömquist blir problemet tydligt: Neidestam är så distanslöst inbakad i samtiden att perspektivet blir närsynt och okritiskt. Strömquist å sin sida har hela tiden blicken skarpt inställd på objektet. Bertolt Brecht benämnde det som verfremdungseffekt, fritt översatt ”främmandegöring”. När Strömquist skildrar vår tids moderater förflyttar hon läsaren tusen år fram i tiden så att vi ska kunna se tillbaka på denna anomali med en annan tids ögon.

När det gäller Neidestam ser jag skarpare och bättre med mina egna ögon än med de slappa linser som hon erbjuder. Jag genomskådar Zelda och ger henne inte min sympati.