Det våras för Sartre

BOKRECENSIONER

Maja Lundgren läser en kanonintelligent bok

Foto: Jean-Paul Sartre. Teckning: TULLIO PERICOLI

Först tycks det som en omväg. Rock av. Omväg Sartre. Bara det att börja med Guds död. Guds död har blivit en filosofisk tvångstanke. Halsstarriga hårklyverier. Inkrökt kammarsnusk. Masochistiska fruntimmers huvudågren.

Vilsna herrars auktoritetslängtan. De första femtio sidorna av idéhistorikern Michael Azars som det visar sig kanonintelligenta bok ger intryck av att vara nästan så borgerligt dekadenta som det franska kommunistpartiet anklagade "den slemmiga råttan" och "skriande hyenan" Sartre för att vara. Världsfrånvänd.

Att dra in Västerlandets problem med att hitta en ersättning för Det Absoluta i en diskussion om Irakkriget kan tyckas som etnocentrism, kulturimperialism.

Men det som verkar som en brist blir snabbt till en dygd: samvetsgrannheten.

Den noggranna redogörelsen för Sartres rötter i och uppgörelse med den cartesianska dualismen (tallkottkörteln) banar så småningom väg för antikolonialismen och négritude. För barrikaderna, och strävan att kombinera existentialismens frihet med marxismens kollektivitet. För diskussionen om vad som är det goda våldet och vad som är det onda.

Liberalismens viktigaste fasadlögn är ju att den själv inte utövar något våld, när sanningen är att "det goda våldet" - det som ibland kallar sig kristet - skördar mängder av människoliv.

Jag hade tidigare en motvilja mot existentialismen. Bland annat för att talet om människans frihet kan låta som en hurtig floskel. "Slaven är lika fri som herren", "Frankrike har aldrig varit så fritt som under naziockupationen" - just den typen av sartrianismer ur hans tidiga filosofi liknar ett slags positivt tänkande. Parollerna är nog inte att betrakta som metafysiska påståenden om människan, och framförallt inte som en mystifikation för att legitimera status quo, utan som en motivationskurs för motståndsrörelsen i Frankrike.

"Före kriget betraktade jag mig själv helt enkelt som en individ. Jag insåg inte alls sambandet mellan min individuella existens och det samhälle jag levde i. /.../ Jag var "den ensamma människan" som motsätter sig samhället genom oberoendet i sitt tänkande, som inte är skyldig samhället något, och som samhället inte kan göra något åt eftersom hon är fri. /.../ Jag hade inrättat mig ganska bekvämt i min situation som antiborgerlig och individualistisk författare. Allt det där gick i kras..."

Jag tror att det våras för Sartre. Det våras för existentialismen och dess krav på medvetenhet, val och vakenhet. Sartre flyger motvinds, precis som doften av godhet. Sartres krig - människans frihet och slutet på historien är en genomgång av ett tänkande som har mycket att bidra med. Boken börjar med en symbolisk statyvältning.

Samhälle

Michael Azar

Maja Lundgren