En tro som räcker långt

Inga-Lina Lindqvist gör en teologisk läsning av ”Totalskada”

Foto: Thron Ullberg
Helena von Zweigbergk, född 1959, är författare, journalist och programledare. 
BOKRECENSIONER

Kristendomens grundare Paulus skrev i ett brev till romare att ”för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa”.

Helena von Zweigbergks nyutkomna Totalskada är den sjätte i en svit relationsromaner som påbörjades med Ur vulkanens mun. Böckerna är fristående men jag ser ett genomtänkt litterärt utforskande, frågan är bara av vad? Länge trodde jag att ämnet var medelklassens orubbliga förmåga att gå torrskodd ur varje tänkbar katastrof.

Men efter att läst Totalskada är jag beredd att tänka om.

Totalskada hanterar frågor om skuld, förlåtelse och försoning.

Agneta är en medelålders lärare som är gift med Xavier. Maken är äldre och har redan gått i pension. Han har ett tragiskt förflutet som oppositionell i militärjuntans Argentina. Sverige blev en lugn fristad. Agneta och döttrarna har anpassat sig till Xaviers patriarkala beteende och hans traumapräglade särbehandling av äldsta dottern, vars mamma mördades av militären. 

Familjens noggrant repeterade och ihärdigt framförda livsföreställning avbryts plötsligt och brutalt. Jag vill verkligen inte avslöja handlingen utan unnar alla läsare en medupplevelse av hur enkla vardagliga handlingar läggs ihop och utlöser oöverskådliga konsekvenser. Det är spännande, dramatiskt och väldigt välskrivet.

Agneta bär på en tung skuld. Xavier är inte den som tröstar. Han ställer krav på självbehärskning och Agneta vågar inte protestera. Vem är hon att beklaga sig när Xaviers lidande är så mycket större? von Zweigbergk bäddar som vanligt mjukt åt sina karaktärer. Men varför får Agnetas och Xaviers emellanåt horribla handlingar så lite konsekvenser? Allt kan ju inte bara förklaras med bra tjänstepension och heltäckande hemförsäkring?

Om jag i stället tolkar romanen ur ett teologiskt, lutherskt perspektiv får jag syn på en intressant vrå i den svenska folksjälen.

Paulus formulering i Romarbrevet 8:28 handlar om att livet följer en plan som stakats ut av ett högre medvetande. Vissa människor är utvalda till att älska godheten. För dem kommer allt att samverka till det bästa oavsett  vad de hittar på.

På teologspråk kallas detta läran om predestination, förutbestämmelse. Luthers arv är inte alls, som många tror, pliktkänsla och nej tack till snapsen. ­Arvet är Luthers övertygelse om att det som frälser oss är inte våra goda gärningar utan tron allena. Rätt inställning betyder mer än korrekta handlingar.

von Zweigbergk inledde sitt skön­litterära författarskap med en deckarserie om en kvinnlig fängelsepräst och kan givetvis sin Luther. Subtilt och känsligt speglar hon trosvisshetens osynliga men verksamma kraft.

Agneta, Xavier och deras rekorder­liga döttrar gör många fel men de har en oantastlig värdegrund. På ett jämställt och inkluderande sätt hyllar de hemmets helighet, förlikar sig med billigt porslin och vägrar bitter­het. För detta blir dem mycket förlåtet. Faktiskt allt.

ARTIKELN HANDLAR OM