Ett herrans kliv

avAnn Charlott Altstadt

Publicerad:
Uppdaterad:

Humorikonen John Cleese släpper sina memoarer

1 av 3
silly walks John Cleese i kultförklarade tv-serien ”Monty Pythons flygande cirkus”.  Foto: AP
John Cleese är 75 år. Foto: AP

Monty Python i tv på 70-talet förändrade mitt liv. Sketchernas absurditet, parat med förlöjligandet av auktoriteter och groteska karikatyrer mejslade ur det engelska klassamhället, gjorde mig yr i huvudet av lycka. Jag älskade programmet med en intensitet som nästan undandrar sig analys. Det fick oss att känna oss mer levande. Det gav oss ett frigörande perspektiv på detta märkliga som breddes ut runt omkring oss och kallades livet.

De tre sista meningarna kunde också vara mina, men det är John Cleese själv som beskriver sin barndoms hisnande känslor inför BBC:s humorradioserie The Goon Show. Så när alla snurriga knäppgökar något årtionde senare flockades kring Monty Python kunde han både förstå och förlåta.

Monty Python, tv-serie 1969–1974 och fyra filmer, den sista 1982, var en organisk utveckling av det engelska, ironiska och absurda revy- radio- och tv-klimatet under 60-talet, där alla Pythons hade ett finger med i spelet. Men de var ändå först och störst. Allting efter dem är mer eller mindre begåvade variationer på vägen som de röjt mot humorhimlen. Monty Pythons återförening på O2-stadion i London i somras sålde ut på 43 sekunder, det blev sammanlagt nio föreställningar.

Historien om Python är dokumenterad och välkänd men jag har ändå svårt att förstå och förlåta att John Cleese knappt behandlar denna banbrytande tid i sina memoarer Men hur som helst, att han mest ger oss standardkunskap i stället för mer personliga reflektioner och djupare analyser. Cleese nämner exempelvis knappt Eric Idle, tjuvnyper som väntat Terry Gilliam, irriteras på men creddar Terry Jones och gillar Michael Palin. Det är känt att det bland annat var Graham Chapmans alkoholism som fick Cleese att lämna tv-serien, men han ger oss bara några få hågkomster för att fånga Chapmans knepiga figur. Och så slutar biografin snopet med ett hopp till nutid och återföreningssuccén.

Cleese nämner att hans pappas favoritbok var Jerome K Jeromes klassiker från 1889, Tre män i en båt. Och plötsligt går det upp för mig att det är just den boken jag i själva verket läser. Tänk er en engelsk stil där humorn är snustorr och halsbrytande i det pyttelilla formatet med underdrift-knorrar, men hela tiden ytterst korrekt. Prosan tillhör självklart en personlighet som ägnar sig åt anekdoter, ögonblicksbilder och träffsäkra, hastiga små personporträtt – inte åt samhällsanalyser, avslöjande djupdykningar i relationer eller utelämnande introspektion.

Men den starkt selektiva, knappt privata självbiografin ger oss ändå nycklar till förståelsen av Cleese, både som Python och som person. Tyngdpunkten läggs på skolåren och karriären pre-Python, från Cambridges Lightfootrevyer till genomslaget i bland annat BBC-stjärnan Davis Frosts tv-show The Frost Report. Vi förstår att själva urkällan för hans humorådra hittas i skolans obegripliga tillika meningslösa morgongudstjänster, samt i det huvudsakliga motivet för engelsmän att umgås, med typisk Cleese-ironi, nämligen ambitionen att undvika göra varandra generade.

Det paradoxala är Cleese identifikation med det gammaldags engelska samhälle som Monty Python sjönk i sank. I självbiografin återvänder han till vad som verkar vara hans mest harmoniska period i livet - när han var lärare på skolan Cliffton College, i väntan på att påbörja juridikstudierna i Cambridge. Han beskriver kärleksfullt sina kollegor som upprätthåller imperiets dygder; distanserad älskvärdhet, diskretion, hierarkisk medvetenhet och undvikandet av allt som kan uppfattas som privat.

Egenskaper som John Cleese också utstrålar, men som han ägnat sin karriär åt att underminera i otaliga roller. Hans mest typiska och uppskattade gestalter, exempelvis Basil Fawlty i Pang i bygget, är den auktoritära, rigida person som i identifikation med samhällets hierarkiska ordningar av olika anledningar briserar i raseri eller kapsejsar i fåneri.

Så hur kunde sonen till en resande försäkringsförsäljare och en hyperneurotisk hemmafru, någon som växte upp i skyddad medelklassmiljö bli kultfiguren John Cleese i stället för en tråkig byråkratisk tjänsteman? Svaret tror jag handlar om hans särpräglade fysik, en källa till frustration som med tiden blev själva sinnebilden för komik.

Cleese var längre än lärarna redan innan tonåren, klumpig och tafatt och retad innan han kom på det där med att få alla att skratta. Och den högresta figuren med alltför långa spinkiga, ostyriga ben sprattlade sig ut ur sitt hämmade medelklassiga öde, både som rollgestalt och i verkliga livet.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM