Publicerad:
Uppdaterad:

Utan etik i ungdomen

Av: Ragnar Strömberg

Publicerad:
Uppdaterad:

Dansk antologi bjuder på svindlande resa

Amalie Smith. Foto: Laerke Posselt.
Amalie Smith. Foto: Laerke Posselt.

I konsten, i dikten – där och ­bara där – kan vi överskrida ­erfarenheten utan att överge den, en formulering jag har för mig att vi har arbetarlitteraturens store fribytare Lars Ahlin att tacka för. Där kan vi organisera våra erfarenheter i rummet, förtätade till språk, till bild. En suggestiv illustration av detta påstående är följande tre, sam­tidigt disciplinerade och äventyrliga rader av den unge danske poeten Theis Ørntoft: ”Jag drömde att små fästingar/ sög sig fast på den sekund då jag föddes/ så att grundvattnet på en fjärran planet blev till blod.”

Detta mirakel med självklarheten hos en vindstöt genom trädkronor, ett störtregn mot vindrutan, är inte det enda som slår emot läsaren i Nervsystem, Jonas Rasmussens svindlande, vindlande antologi med ung dansk poesi.

Poetiska generationsantologier utplånar alltid den minsta gemensamma nämnarens avgränsning i tidrummets båda riktningar i samma ögonblick de möter läsaren och då blir historia. Det ligger i sakens natur av det enkla skälet att varje urval är resultatet av ett sökande efter ­individualitet och egenart, som genom uttryckets intensitet förmår överskrida de villkor som tillsammans utgör en social och språklig kollektiv belägenhet.

Låter detta som grötmyndigt gubbmummel, må det vara hänt, men jag har på fötterna. Så var det också för tjugoåtta år sedan, när min antologi med ung dansk poesi Beväpnad med vingar kom ut, och svenska läsare för första gången mötte diktare som ­Michael Strunge, Pia Tafdrup och Søren Ulrik Thomsen. ­Upproret då mot den knækprosaiska progg som dominerade danskt 70-tal långt hårdare än hos oss – den som tvivlar på den beskrivningen av sakernas tillstånd kan läsa Mikael van Reis text i katalogen till utställningen Tänd mörkret (2007) – bars upp av en programmatiskt antipolitisk attityd, som nu bytts ut mot en ”etisk förpliktelse mot världen”. I sitt både instruktiva och avspända förord citerar antologins redaktör och eldsjäl Jonas Rasmussen med välbehag en av de starkaste medverkande, Amalie Smith, som värjer sig mot etiketten ”generation etik” av tre skäl: ordet generation, ­ordet etik och att se dem sammankopplade.

Från Asta Olivias Nordenhofs och Yahya Hassans såriga men osentimentala combat zone-vykort från ett post-solidariskt samhälle, där våld och svek är utgångsvillkoret, över Olga ­Ravns nerviga kroppslighet och Maja Lee Langvads fräna anklagelseakter till Morten Chemnitz hyperkänsliga, ­urbana naturlyrik, är Nervsystem ett hisnande äventyr. För att hitta en svensk motsvarighet till denna sinnenas tsunami av konstnärligt behärskad vrede och plågad humor får vi gå till serietecknare som Nina Hemmingsson, Liv Strömquist och Linda Spåman

Alltnog, jag låter Julie Sten-Knudsen få sista ordet: ”Blommorna dansar/ röda och vita i vinden,/ inspärrade bakom stjälkar/ och blad. Ställda utanför/ tiden medan tiden går. ”

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad: