Fadern, sonen – och lögnen

BOKRECENSIONER

Peter Kihlgårds synkoperade språk lockar läsaren i nya novellsamlingen

Foto: Peter Kihlgård (född 1954). Foto: Charlie Drevstam

Vad innebär det egentligen att berätta något? Etymologiskt, berättar SAOB, kommer svenskans ”berätta” från medelnedertyskans berichten, som bar på betydelsen ”göra rätt”, ”visa till rätta”. Denna moraliska och didaktiska funktion är alls inte förpassad till historiens skräphög. Nog vill många berättelser i dag ge ­läsaren ett slags vägledning.

Novellerna i Peter Kihlgårds nya novellsamling Serenader två handlar (förutom om ­fäder och söner) ofta om lögner, bedrägerier eller ouppfyllda löften.

Här hittar vi fadern som ljuger för sin son av kärlek, en annan far som söker övertala sin son att fortsätta som klockgjutare eller sonen som ljuger fram en massa berättelser för att stå ut med, och klara av den närmast omgivande verkligheten. Vi möter Odysseus, storljugaren, i en milt uttryckt dråplig episod, korta infall där misslyckade ”roliga historier” återges och ett par noveller som handlar om författare, varav vi i en möter en (eller möjligen två) författare som heter ”Peter Kihlgård”.

Så vill Kihlgård lära ­läsaren något? Att ”göra rätt” tycks flera av personerna i novellerna ha svårt för. Deras försök att ”visa till rätta” tycks vara uppriktigt menade, även om utfallet förblir osäkert. Berättelserna vill åtminstone visa till rätta på så vis att de pekar utanför sig själva, mot den verklighet som ligger utanför vad som händer mellan texten och läsaren. Så vad vill Kihlgårds ­berättelser?

En sak står klar, vad som skildras i novellerna har en pendang i läsningen av texterna. Samlingens första, och kanske bästa novell – ”Den andra författaren” (den med ”Peter Kihlgård”) – inleds med orden: ”Ja du vet.” Det gör jag ju inte alls. Men som läsare lockas jag in, ­luras att bli jämbördig med författaren i en textuell förförelse. Kihlgård vet att hitta ett tilltal som lätt kan misstas för ­lite slarvigt muntlig. Därtill är textens flöde alltför tätt, rytmen, gärna synkoperad, driver språket men håller samtidigt fast det som text att läsa tyst.

Serenaderna är inte bara författaren som sufflerar ­sina fiktiva personer, främst är det läsaren som tilltalas. Det är om natten serenader framförs, gärna utanför en kvinnas fönster, där hon uppvaktas med musikaliska locktoner.

Så kan vi ta emot Kihlgårds serenader, i läsarens verklighets mörka natt blixtrar berättelserna till och erinrar, ofta mycket underhållande, om hur vi lever våra liv och hur dessa om inte kan ändras, så ges en struktur, rent av en liten tillrättavisning, och kanske ett slags förlåtelse. Möjligen döljs i Serenader två också ett utkast till en ­roman, så som novellen ”Diorama” i samlingen Serenader från 1998 växte ut till den storartade Kicki & Lasse ett decennium senare.

ARTIKELN HANDLAR OM