Vardagen får djup och mening

Magnus Ringgren om Ulf Erikssons ”Skalornas förråd”

Foto: Sofia Runarsdotter
Ulf Eriksson, poet.
BOKRECENSIONER

”Metafysik” har blivit ett skällsord ända in i ordböckerna. SAOL säger att ordet betyder ”icke-vetenskaplig lära om alltings egentliga väsen el. om den översinnliga världen”. För säkerhets skull lägger man till en mer vardaglig definition: ”verklighetsfrämmande spekulationer”. Filosofihistorien, också den just nu pågående, torde ta sig för pannan. Det torde också Ulf Eriksson göra, vår mest metafysiske poet.

Han rör sig inte så ofta, även om frestelsen uppenbart finns där, längs abstraktionens vägar mot det väsentliga i tillvaron. Hans ansats är mer fenomenologisk: hur är det att vara ”ensam i mitten av världen, som allt småfolk”? Barndomens existentiella frågor hänger med in i sextioåringens nu. Minne och tid blir hans stora teman, liksom den ständiga förundran över hur föreställningarna om världen hänger ihop med världen själv.

Jag tycker om denna förundran över ”dagarna som glidit genom rum och blivit år”. Sorgen finns där, men jämnmodet är starkare. Nyfikenheten är mer levande än tragikern. Ulf Eriksson bär en ”tillförsiktskappa”. Om man läser noga hittar man till och med lite humor i hans poesi. Djup umgås med finurlighet utan att bli osams.

Alldagliga ting strålar av betydelse. Att öppna vattenkranen i köket är att få kontakt med det väldiga mörker som lagras uppe i vattentornen. Det oreglerade Stora Sjöfallet kan dåna ur den minutiösa gravyren på ett frimärke. Skalförskjutningar och speglingar är mycket viktiga i Ulf Erikssons dynamiska vardaglighet. Det är alla dessa förskjutningar av läge, avstånd och vikt i tid och rum som ligger dolda i den lite konstifika boktiteln Skalornas förråd.

Allt är kanske till för att bygga en hembygd i tomma rymden, någonstans att bo i existensen. Han minns från barndomens förort ”en beboelig urålder”. Alla poesins förunderliga krumsprång är ändå gjorda för att hitta hem. Om man tar bort den politik som blivit inlagd i Ragnar Thoursies ord om ”en öppen stad, en ej befästad” kan man hitta en ingång till Ulf Erikssons poesi. Förort, innerstad och väldiga granskogar fogas in i en levande karta. Inga vallar ut mot universum!

Ulf Erikssons författarskap är omfattande. Vågrörelser går genom textkropparna. Prosa, essäer och poesi byter plats i förgrunden. Romanerna är med förlov sagt lite för krångliga, men de är ursäktade. Ett tag såg jag i stället novellisten Eriksson som den viktigaste. Kanske håller poesin att återta den främsta platsen nu. Det var ändå där han började en gång för snart 40 år sedan.

ARTIKELN HANDLAR OM

Poesi