Arbetare ställs mot arbetare

avPetter Larsson

BOKRECENSIONER

Petter Larsson om varför proletärer från alla länder har så svårt att förenas

Tredje internationalen, allegorisk målning av Ivan Golikov, lackerad bricka, 1927.
Adrienne Sörbom, sociolog och författare. Foto: Ann Linders

Den 29 februari strejkade de grekiska arbetarna i tre timmar, medan tusentals fackföreningsaktivister demonstrerade mot europaktens åtstramningspolitik i Bryssel, Lissabon, Bukarest och Rom. Bakom protesterna stod Europafacken, Etuc. På Etucs hemsida kunde man läsa att det även i Stockholm planerades aktioner. De visade sig bestå i att LO skulle delge regeringen sina synpunkter, kanske skriva ett brev eller så.

Det är karaktäristiskt. Lobbyism hellre än protest. Samsyn hellre än konflikt. Och gärna lite internationell solidaritet på papperet, mera sällan i praktiken. I tjugo år har den svenska arbetarrörelsen pratat om att globalisera politiken för att möta det gränslösa kapitalet. Men mycket lite har hänt.

I Politikens gränser försöker sociologen Adrienne Sörbom reda ut varför det går så förtvivlat långsamt. Vad är det med rörelsen som håller den tillbaka? Hon har intervjuat företrädare på olika nivåer och läst dokument, och hennes slutsatser är måttligt smickrande.

Socialdemokratin, förstår man, befolkas av smått chauvinistiska, självtillräckliga kontrollfreaks, som inte vågar samarbeta med andra. Man ser massmobilisering som ett svaghetstecken, och den främsta metoden för att möta globaliseringen går ut på att fjäska för investerare och konkurrera med tyskar och kineser med utbildning och teknologi.

Själv har jag ofta mött motsatsen, öppna, radikala medlemmar som ser behovet av allianser och globalt engagemang och som springer på sociala forum världen över. Men de kanske hör till undantagen.

En del av problemet är enligt Sörbom att rörelsen sköter sina internationella kontakter via speciella organisationer, vars arbete sällan läcker in i den dagliga verksamheten. Vad bryr sig en kommunpolitiker i Norrköping om Greklands affärer?

Men viktigare är det Sörbom kallar banal nationalism. Det handlar inte om herrefolkligt flaggviftande, utan om att politik ses som per definition knuten till nationen/staten och att man med samma självklarhet organiserar sig efter territorium, snarare än efter vilka frågor man vill driva. I stället för europeiska fackföreningar eller partier får vi svenska, danska, tyska.

Om man ovanpå det lägger idén om nationell konkurrenskraft, som snabbt vunnit mark inom arbetarrörelsen, så får man en rävsax där rörelsen spelar med i att ställa arbetare mot arbetare. Det enda man kräver är att konkurrensen ska vara ”rättvis” – inga slavlöner, rätten att organisera sig – men själva konkurrensen ses som naturlig, till och med positiv för välståndsutvecklingen.

I rättvisans namn: borgerligheten är lika djupt nedsänkt i nationen, titta bara vilka b-politiker de sänder till EU-parlamentet. Men de har ju inga problem med lönekonkurrens och skattekonkurrens, tvärtom kan de lugnt se på när globaliseringen mal ner både välfärdsstaten och arbetarrörelsen.

Socialdemokratin, däremot, borde ha bråttom.

Sörbom skulle nog helst vilja att man bums kastade sig i armarna på den globala rättviserörelsen, började bråka på gatorna och, tja, blev lite mer som syndikalisterna.

Det är hon inte ensam om. Så länge jag kan minnas har vänstern drömt om en annan socialdemokrati än den som finns, en som tycker och gör som de själva, men som kan sätta strejkkassemiljarder, miljoner medlemmar och en oöverträffad legitimitet bakom kraven.

Men man möts nästan alltid av samma superpragmatiska och oöverträffat framgångsrika maskin.

Och kanske är själva framgången också ett hinder för handling. Det pågår en kapplöpning mot botten, men så länge vår fräsiga exportindustri vinner och reallönerna stiger, är tvånget att förenas med proletärer i andra länder begränsat.