Syna de rikaste på jorden

Publicerad:
Uppdaterad:

Göran Greider läser en fyndig stridsskrift mot finanskapitalismen

1 av 3 | Foto: Sara Ringström, Urban Andersson, och thinkstock
40 000 demonstrerade mot Irakkriget i Stockholm i februari 2003.

Var ni ute på gatorna den 15 februari 2003? Den fransk-amerikanska vänster­aktivisten och forskaren Susan George frågar och minns att det var en storartad, helt enkelt historisk dag, när ­miljoner människor över hela världen gick ut för att protestera mot USA:s ­invasion av Irak. Och så skriver hon: På något sätt verkade de miljoner som samlades på gatorna bara upplösas; den imponerande styrka vi upplevde den dagen gick förlorad.

Jag stannar till inför de där orden. För att jag minns den dagen i Stockholm, bland fyrtiotusen demonstranter, som på sina mobiler mottog hälsningar från ­hela världen – tills systemet överbelastades och det inte gick att kommunicera. ­Vanligen brukar jag förlägga den senaste vänstervågens död – eller mordet på den – till Göteborg och Genua sommaren 2001 och framför allt till New York den 11 september samma år. Men kanske den väldiga, globala demonstrationen två år senare var både kulmen på en global proteststorm som pågått sedan åtminstone 1998 och dess egentliga dödsdatum: efter det flydde vänstern överallt ner ­genom tunnlarna.

De debatter som nu ofta förs om en ­döende vänster glömmer det väsentliga – att denna vänsterrörelse i huvudsak ­fallit offer för massiv maktutövning upp­ifrån, ideologisk, ekonomisk, medial. Det är varken idéer eller engagemang som fattas vänstern, utan organisation, resurser, pengar och därmed makt och ­in­flytande. Miljonerna som samlats bara försvann när var och en återvände hem till sig. Men de som i dag förhånar denna vänster gör det uppifrån systemets höjder, eller inifrån dess mest segregerade kvarter på Södermalm.

Nu utkommer på svenska Susan Georges bok Deras kris. Våra lösningar. Denna vänsterradikalismens grand old lady var länge ordförande för den franska Attac-rörelsen och hade långt dessförinnan ­varit aktiv både mot Vietnamkriget och skrivit klassiska böcker om den fattiga världens skuldkris. Den bok som nu ­föreligger kommer, det ska sägas direkt, inte att nå någon klassikerstatus. Den är för okoncentrerad och utkommer både litet för sent (den hör till den bokflod som tillkom i omedelbar anslutning till ­finanskrisen som briserade hösten 2008) – och litet för tidigt. När hon skriver om den europeiska skuldkrisen har den ­grekiska tragedin nästan bara börjat. Hon ser inte de spänningar som byggts upp av själva eurosystemet, vilket gynnar finansiella spekulanter, utan hemfaller snarast åt den märkliga analys som lägger skulden på grekerna. (I själva verket är det ju euron, i kombination med en turbulent finanskapitalism, som är roten till eländet).

Trots det läser jag hennes nya bok i ett slags revanschistisk känsla. Susan George är nämligen obruten i sitt analytiska och moraliska engagemang för en mer rättvis världsordning och i sin ihärdiga kritik mot vad hon här kallar Davos­klassen. Vad är det? Det är mänsklig­hetens herrar. Finansbolagen Merrill Lynch och Cap Gemini rankar dem ­varje år i World Wealth Report: de rikaste och mäktigaste, världens High Net Worth Individuals (individer med högt nettovärde). Här hittar vi, även i de fattiga länderna, de runt tio miljoner asrika personer som via sina investeringsbara kontanter och tillgångar styr de ­övriga miljarderna på planeten.

Den moraliskt mycket radikale Adam Smith skrev en gång: ”Allt för oss ­själva och ingenting för andra, tycks i varje tidsålder ha varit den tarvliga led­stjärnan för mänsklighetens herrar”, ett citat Susan George allt som oftast återkommer till genom hela denna glada stridsskrift mot vår tids finanskapitalism som ödelägger såväl sociala världar som ekologiska.

Första delen av boken granskar finanskrisen, fram­driven av en lång serie avregleringar som kom till stånd genom den miljardindustri som ­heter lobbying (från Wall Street). Men också av den tilltagande ojämlikhet som följt av realekonomins tillbakaträngande och sjunkande reallöner. Hon beskriver en västvärld där alltmer av samhällets rikedomar tillfallit aktieägare och finansaktörer och allt mindre löntagarna. Något principiellt nytt finns inte i dessa avsnitt, men det är pedagogiskt och stilistiskt fyndigt (franskt galanteri, amerikansk humor). Därefter inträffar just det som fort­farande enbart de vänsterintellekt­uella förmår: att se sambanden mellan dessa finansiella skeenden och den accelererande krisen för själva planeten. Visst finns det högerintellektuella som mycket väl förmår att moraliskt an­gripa finanskapitalismen, även om de likt ­ Anders Borg aldrig gör något åt den. Konservativa klimatister existerar ­också. Men fortfarande är det enbart vänstern som förmår greppa både den ekonomiska och den ekologiska krisen i samma andetag.

På många sätt är begreppet jämlikhet nyckeln som låser upp bägge dessa ­dimensioner. Susan George anbefaller ett slags överklassafari genom världen när hon högt ropar ut nödvändigheten av att studera de rika. Hon vet att förstår man hur Davosklassen berikar sig, så förstår man också varför det finns skriande fattigdom och stressade ekosystem. Jag hoppar till av glädje när hon till slut erkänner att alla dessa fattigdomsstudier står henne upp i halsen. ”Det var på grund av att vi inte studerade de rika och förstod vad de höll på med som praktiskt taget ­hela det akademiska etablissemanget föll av sin kollektiva stol i häpnad när krisen slog till”, konstaterar hon och ­rasar vidare: ”Jag har inte ändrat uppfattning sedan jag gav ut min första bok år 1976. I kapitlet med rubriken ’Vad kan jag göra?’ skrev jag: ’Studera de rika och mäktiga, inte de fattiga och maktlösa.’”

Här faller antagligen en och annan av den kollektiva vänsterstolen. Men hon har helt rätt. Litet väl länge har vänstern hellre förfasat sig över fattigdomen än över rikedomen som alstrar den. För min del vill jag bara

komplettera insikten till ett mer fullödigt slagord: Studera och degradera de rika i forskningen, skildra och upprätta de fattiga i litteraturen!

Kanske är det till slut självförtroendet i Susan Georges bok som gör den viktig. Hon skriver som om det alltid kommer nya, historiska dagar.

Sakprosa

Deras kris. Våra lösningar – Susan George

Övers. Lars Ohlsson, Karneval förlag

Göran Greider

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.