Hur kunde det bli som det blev?

MATS GELLERFELT läser en lysande bok om välfärds- samhällets fall

1 av 5 | Foto: BJÖRN LEIJON
Göran Hägg.

Låt oss börja med domslutet, eller om vi nu skall säga eftermälet:

”Genom de förändringar som tog sin början i oredan efter Olof Palmes död har Sverige förvandlats till en obetydlig, råvaruproducerande lydstat i Europas utkant, utan fungerande eget försvar och utan egen utrikespolitik, med en levnadsstandard lägre än Italiens, sämre sociala förmåner för dem som verkligen behöver sådana än i övriga Norden, med långsam tillväxt och låg produktivitet, präglad av samma ökande klyftor, politiska vilsenhet och misstro mot överheten som i jämförbara randstater i Syd- och Östeuropa. Ingenting gör i dag Sverige unikt.”

Dessa dystra ord uttalas i Göran Häggs nya bok Välfärdsåren. Svensk historia 1945-1986. Låt mig med en gång säga att det är en lysande bok, en bok som berört mig som få böcker om modern historia gjort. Även om jag är fem år yngre än Hägg (född 1947) så är det vår gemensamma historia som man här kan uppleva - en historia på gott och ont, men trots allt mest på gott. Välfärdsåren är elegant skriven på författarens typiskt frejdiga och humoristiskt fräcka sätt. Men det är också en bok som trots all igenkännandets glädje andas en djup sorg över det vårt land har blivit, i sitt djupa förfall där de nyrika krämarna skrattar hela vägen till banken, eller kanske snarare till de penningtvättande skatteparadisen. Och där moral och normer i allt hastigare takt försvinner, hos hög som låg. Jag anar att det är en gammaldags socialdemokrat, liksom jag åtminstone delvis ännu är, som för ordet. Detta ”gråsosseri” - numera ett skällsord - hade en gång en innebörd av konservatism, det vill säga vakthållande kring gamla dygder som arbete, moral, plikt och rättvisa. Vart tog alla drömmar vägen?

Låt oss emellertid börja med allt det roliga och ljuvligt nostalgiska i denna bok. Det är så nära, men ändå så fjärran, så fjärran att Häggs och mina barn förmodligen inte kan tro att deras fäder har levt i en sådan epok. När vi var riktigt små fanns det bara en och sanslöst trist radiokanal. Så kom televisionen med en enda kanal, inte roligare den, men det påvra utbudet sågs av alla. Vem kan idag förstå att man i skolor och på arbetsplatser värmde upp inför Perry Mason eller Bröderna Cartwright, och sedan analyserade helgens höjdpunkter när man kom tillbaka på måndagen? Eller att Snoddas 1952 blev större än någon rockstjärna? Eller att sportreportern Lennart Hyland blev en medial maktfaktor utan like? Nej, det går knappast att föreställa sig en tid när ledande politiker och varje minister kunde ringas direkt hem och ingen gick med livvakt. Det var, som det brukar heta, ”homogent” samhälle, ett folkhem som efter kriget behövde arbetskraft som invandrade, och omedelbart assimilerades, utan större problem. Det var ett moraliserande samhälle, med kvarlevande lutheranska drag, där skandaler av rätt ringa slag blåstes upp enormt. Skandiadirektörer av modernt snitt hade ännu inte sett dagens ljus, eller kanske skall vi säga skumrasket.

Hägg utför en briljant exposé över tiden från efterkrigstidens ”skördetid” och arbetarrörelsens efterkrigsprogram, det senare denna ”socialism light” som skulle betecknas som medelvägen mellan kapitalism och socialism, och beundras över hela världen, till och med i USA. Hägg skildrar alla efterkrigstidens reformer när det gällde socialförsäkringar, barnomsorg, barnbidrag, transfereringar över huvud taget, pensionsreformerna, ja, allt detta som är välbekant i skapandet av ”välfärdssamhället”, av belackarna kallat ”välfärdsstaten”. Men det var inte bara idyll - motsättningarna mellan borgerlighet och socialdemokrati var stora, och inte minst var motsättningarna inom det statsbärande partiet omfattande, särskit är det stötande att läsa om hur den lysande socialreformatorn Gustav Möller skamligen behandlades.

För att ge en mer personlig prägel åt sin berättelse - som har tydliga skönlitterära kvaliteter - skriver Hägg om sina Ångermanländska farföräldrar, som levde i en småbrukarprimitivitet i början av femtiotalet som idag framstår som närmast ofattbar i sin torftighet. Men även det som i början av det decenniet betraktades som närmast lyx framstår - åtminstone för den som inte vuxit upp med den - som rena trångbodda fattigdomen. Hägg växte upp i Tallkrogen, i ett nytt hyresområde, i närheten av mitt Bandhagen. Fyra personer i en etta var inte ovanligt; vi bodde tills mina föräldrar skilde sig fyra i en tvåa på femtiofem kvadrat. Ändå upplevde vi oss aldrig som trångbodda. Vi hade ju fint kök och badrum och dessutom var vi alltid ute med bollen eller om vintern med pucken och klubban.

Hägg beskriver med precis och varm blick denna förlorade värld, till synes så trygg och en smula naiv och godtrogen. Klassamhället fanns onekligen kvar, men det syntes inte längre så tydligt. Arbetare och (lägre) tjänstemän, som Häggs egen far, bodde sida vid sida, till och med i Häggs fall granne med en adlig, blivande ÖB och talman (som väl skall vara Björn von Sydow). Men ett klassamhälle, trots alla välfärdsårens utjämningspolitik och jämkande hit och dit, försvinner inte så lätt. Det visar sig när Hägg kommer in på välfärdssamhällets fall i vår tid. Här blir framställningen oklarare. Hur kunde det gå som det gick? Hägg vrider och vänder men någon slutgiltig förklaring kommer han inte fram till, och det kanske heller inte är möjligt. Jag kan inte här gå in på alla komplicerade ekonomiska turer. Hägg skriver, och jag delar hans mening, att ”välfärden var på väg att bli för dyr. Trygghetssystemen måste skrotas eller skäras ned för att det helt enkelt inte längre fanns pengar.” Men det förklarar inte den förjävliga dräneringen av pensionerna, där alla får ut mindre samtidigt som avgifterna är lika höga!

Hägg är sannerligen inte heller politiskt korrekt, när han skriver om den alltför dyra välfärden. Kostnaderna för sjukskrivning, förtidspension och arbetslöshet galopperar, som han säger. Och här är vi inne på en annan kärnfråga: ”Bara den mycket naive kan tro annat än att sjukexplosionen är en följd av missbruk av systemet. Orsakerna finns dock i sammanbrottet för välfärdsmodellen i övrigt. Under välfärdsstatens glansdagar existerade knappast problemet. En orsak till bidragsberoendeexplosionen är upplösningen av den allmänna moral på vilken välfärdsideologin vilade.” Just det. Moralen. Värderingarna. Normerna. Fast ingen socialminister skulle våga medge att folk fuskar som fan. Men så är det. Fast Hägg vänder på kuttingen här. Varför skall inte vanligt folk fuska när moralen inom näringslivet, politiken och regeringen är bortblåst? När alla de besuttna och mäktiga belönar varandra? När en sketen generaldirektör, kusin eller bror eller syster till minister X, har lön som en fransk toppdirektör? När direktörerna badar i bonus? Säg det. Visst var den stora skattereformen nödvändig - men frågan är vilka som gynnades mest.

Välfärdsprojektet är dött. Där jag bor, i Vasastan i Stockholm, ser jag den sista konsekvensen: det har blivit ett bidragssystem för de välbeställda, för den kaffe latte-pimlande medelklassen med sin komplett onödiga föräldraförsäkring, som ägnar dagarna åt att inmundiga denna dryck, som framför svindyr stadsjeep, som har lyxbarnvagnar (Urban Djungle, skall det vara) och bor i flotta bostadsrätter. Barnbidraget, som sannerligen inte var menat åt sådant, sätts in på konto så att ätteläggarna kan köpa bostadsrätt när det är dags. Maxtaxan på dagis gynnar dem som har råd att betala full avgift. Etc etc. Jag säger som Magnus Uggla: jag mår illa.

Jag har alltså läst Göran Häggs lysande bok med bestörtning. Men också med glädje när han i sina kulturutflykter för mig tillbaka till barndomens böcker, filmer och teveprogram och inte minst till idrotten. Det tackar jag för i all den sorg jag känner över att det blev som det blev.

Välfärden var en vacker utopi, en human och faktiskt beundransvärd sådan.

Historia

Mats Gellerfelt