Hemmafrun som fick nog

Alice Kassius Eggers läser en nyutgiven klassiker

Charlotte Perkins Gilman (1860–1935), amerikansk författare.
BOKRECENSIONER

Att driva den man älskar till vansinne genom omtanke. Den goda intentionens obetydlighet. Om det handlar Charlotte Perkins Gilmans ikoniska novell Den gula tapeten, nu i nyutgåva på Modernista. Jag skulle lätt kunna knyta min läsning till Metoo, men det känns reducerande att bete mig som om den kvinnliga erfarenheten av det andra könet uppstod i höstas. Tvärtom är boken framför mig om något ett exempel på motståndets långa tradition.

Kvinnan som är textens jag har nyss fött barn och förs ut på landet av sin man John för att vila upp sig. John har bestämt att hennes klena nerver inte ska arbeta, inte skriva, inte socialisera, vilket hon i början beskriver som att han är ”mycket omtänksam och kärleksfull och låter mig knappt röra mig utan särskilda förhållningsregler”.


Men paniken anas genom kvinnans omedelbara avsky för tapeten i sovrummet, ett äckel som växer till en besatthet. Mönstret, tycker hon, liknar mer och mer ett galler, och bakom gallret en kvinna som kryper. ”Ibland tycker jag att det är en massa kvinnor där bakom och ibland bara en, och hon kryper snabbt, och hennes krypande får alltsammans att skaka.” Fast jag har läst texten förr är vändningen när kvinnan dribblar bort avståndet mellan sig själv och den krypande kvinnan gastkramande.

Charlotte Perkins Gilman sägs ha skrivit Den gula tapeten i samband med en förlossningspsykos. En väldigt vältalig psykos får man säga, på knappt 40 sidor lyckas hon knivskarpt beskriva resan från servil hemmafru till utagerande mara. Trots att skrivjaget direkt deklarerar: ”( ... det här är ju bara ett stycke papper och en stor befrielse för mig)”. Att det hundra år senare, på 1990-talet, fortfarande kunde vara ett skällsord med terapeutiskt skrivande övergår mitt förstånd.


Jag har nämnt Den gula tapeten två gånger på denna kultursida. En gång som exempel på hur en nybliven mors understimulering kan bli vild litteratur, och en gång när jag utsåg scenkonstkollektivet Pumas uppsättning till en av 2013 års bästa upplevelser. Fortfarande är det Elin Skärstrands tolkning av den krypande kvinnan som flimrar i huvudet när jag läser om texten, men för alla som missade den står novellen lysande stark i sig själv.

ARTIKELN HANDLAR OM

Noveller