Oförvitliga män och utsatta barn

Hanna Nordenhök skriver fram språkets tyranni

Av: Göran Sommardal

Publicerad:
Uppdaterad:
Hanna Nordenhök (f 1977) är romanförfattare, poet och kritiker.
Foto: Kajsa Göransson
Hanna Nordenhök (f 1977) är romanförfattare, poet och kritiker.

För den som har läst Hanna Nordenhöks Asparna är det inte svårt att betrakta den hoplagd med hennes nya roman Caesaria som en diptyk – två bilder som både speglar och skaver mot varandra.

Det framträder en asymmetrisk dynamik mellan de vanartiga pojkarna i räddningsinrättningen i Råby, som utgör den ena hälften av Asparna, och den ”obotliga” flickan på herrgården Lilltuna i Caesaria.

De undsätts på varsin sida om könsgränsen genom att frälsas från det sociala fördärvet och den andliga fattigdomen, och räddarna är i bägge fallen oförvitliga män ur de högre stånden: den filantropiske baronen på Råby, och den doktor Eldh som med kejsarsnitt har förlöst Caesaria ur Den magras förträngda bäcken. Snart kommer han att med jämna mellanrum återge för sin ”lillkatta” berättelsen om hennes ”Skapelse”.


Romanen om Henrietta Alexia Caesaria, berättad i jagform av henne själv, återger visserligen ett skeende men den överväldigande känsla den skapar är att allting redan har hänt, redan i den första meningen. Det är inte bara en formell egenskap hos texten: att huvudpersonen redan vet.

Det skulle inte räcka för att övertyga en läsare, om inte Nordenhöks sätt att gestalta så väl lyckades skapa en samtidighetskänsla utsträckt mellan det obevekligt stillastående, den sedimenterade erfarenheten och det som trots allt inträffar, som ett avbrott i rutinerna, men som ändå obönhörligt infogas i rutinerna.

Det viktiga i romanen är inte det som händer i handlingen utan det som händer i huvudpersonen själv. Hur Caesaria praktiskt och känslomässigt interioriserar sina erfarenheter av att växa upp, sina läroår vid taffelpianot, undervisningen vid valnötsbordet i biblioteket, under utflykterna med häst och vagn längs vägarna och ängarna, med uppslagen flora, med doktor Eldh, önskelistorna, de nya klänningarna, det lilla rycket i flätan, klappen på hjässan, bröstsockret. Och inte minst diktamensstunderna, när doktor Eldh minutiöst redogör för sina gynekologiska bravader.


Det finns ingen nödvändig realism hos dess scener. Tvärtom förefaller det surrealistiskt att en fem- eller sju- eller nioårig Caesaria som en fullfjädrad läkarsekretare kunde ta doktor Eldhs diktamen rörande hans anatomiska utflykter i ”det qvinnliga underlifvet”.

Men den omilt arkaiserande stilen i dessa dikteringar är inte bara ett retoriskt återskapande av en historisk diskurs utan först och främst skriver Nordenhök fram språkets eget oförfärade tyranni. Precis som när Caesaria bevittnar och överhör mäster Valdemars kvinnohantering. Inte mindre brutal än kornas betäckning frampå senvårarna. Jag, läsaren, plågas mindre av det som sker, eftersom det är i litteraturen, än av den likgiltiga ackuratess med vilken språket förmår beskriva det.


Likadant fungerar beskrivningen av Caesarias pågående upplevelse av sin egen uppväxt och kvinnoblivande som hade hon drabbats av en obotlig sjukdom. Kroppens ansvällning och lindan runt de tilltagande brösten, ”blåsorna”, ”hundöronen”. Skåran mellan benen, ”såret”.

Caesaria vägrar ansluta sig till den historiska existens som skulle ”bota” henne.
”När upphör det lilla barnet att vara barn? frågade jag då.
När oändligheten sprungit ifrån henne, svarade doktorn.”

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN