Vilket språk! Vilken meningslös smörja!

Linda Skugge läser Sally Rooneys ungdomsskildring och känner sig som en trist förälder som inte förstår

avLinda Skugge

Foto: TT
Irländska Sally Rooney, född 1991, räddas av sitt egensinniga språk, skriver Linda Skugge.

Det roligaste i Katarina Frostensons bok K är när hon försöker återberätta handlingen i HC Andersens saga Resekamraten, utan att lyckas särskilt bra. Jag har likt henne svårt att förstå handlingen i filmer och är inte vidare förtjust i traditionella romaner.

 


Det är med stort intresse jag börjar läsa Sally Rooneys Normala människor, eftersom den saknar egentlig handling och har allt jag älskar i böcker: dialogen saknar anföringstecken och tempus varierar på ett snyggt, genomtänkt sätt.

Dessutom är jag sjukt nyfiken på den tjugoåttaåriga Sally Rooney, som fått epiteten millennialkidsens JD Salinger och prekariatets Jane Austen.

Att läsa Sally Rooney är status, recensionerna är mer än översvallande. Kändisar som Lena Dunham och Taylor Swift instragramskryter med hennes böcker, som inte bara är bestsellers, utan dessutom ska filmatiseras.

Det är klart att jag gillar Sally Rooney. Sally Rooney ogillar glamouriseringen av författare och tycker att tidningarna borde skriva mer om sjuksköterskor och busschaufförer.

Hon är spännande och smart och ler aldrig på bild. Hon sminkar inget utöver läpparna, så där som kids gör nu för tiden. Jag har gillat henne ända sedan debuten Samtal med vänner.

Tills jag börjar läsa Normala människor och knappt skulle orka mig ta igenom den, om det inte vore för att de 300 sidorna är luftiga och översättningen imponerande bra.

Det som hade kunnat bli riktigt intressant om gymnasiets osminkade utväxling av socialt kapital och om ängsliga människor med flockmentalitet blir bara smörja.

Jag njuter av det fantastiskt egensinniga språket. Skosulor ger ifrån sig ett kladdigt läte mot linoleummattan, som fuktiga läppar som säras. En tunga gnids hårt mot gommen och sedan ansträngningen att anlägga en neutralt koncentrerad min. För övrigt en exakt beskrivning av mig när jag nyligen var tvungen att avliva min svårt sjuka katt och var för utmattad för att bryta ihop.

Det som hade kunnat bli riktigt intressant om gymnasiets osminkade utväxling av socialt kapital och om ängsliga människor med flockmentalitet blir bara smörja.

 


Ja, människor är vidriga och falska och bryr sig bara om vad man tjänar och om att liera sig med rätt gäng. Ja, det är fruktansvärt att Connell inte vågar stå för att han är ihop med Marianne bara för att han är ”cool” och hon är ”töntig”. Och det är rätt åt honom att hon sedan blir cool och dissar honom.

Är det här i själva verket en ungdomsbok som marknadsförs för vuxna, tänker jag när jag tröskar mig igenom sida upp och sida ner där det enda ungdomarna bryr sig om är hur de uppfattas, vilken sorts människa de ska vara för att bli populär och få rätt status?

Jag har svårt att på allvar bry mig om karaktärerna eller begripa vad hon vill berätta och måste tyvärr sälla mig till den trista föräldragenerationen med millennialbarn, som bara tycker att Sally Rooney skriver meningslösheter som inte betyder något.

Man kan njuta av Normala människor tack vare språket, men den skulle nog mått bra av att ha en handling.

 

ARTIKELN HANDLAR OM