En röd rebell från överklassen

Anneli Jordahl om Kata Dalström – professorsdottern som bytte sida och blev en socialistisk ikon

MÅNGSIDIG AGITATOR Överklasskvinnan Kata Dahlström 1858–1923) gjorde skandal när hon tog strid för Stockholms arbetarkvinnor.
BOKRECENSIONER

Det märks att historikern Gunnela Björk haft roligt när hon skrivit fram agitatorn Kata Dalströms liv. Så var också den socialdemokratiska partiledningens allra första kvinna en extraordinär person. En filosofiskt bevandrad författare och skribent, karismatisk och energisk till tusen, såväl intellektuellt som fysiskt. Och sannerligen komplex.  

Den 36-åriga överklasskvinnan gjorde skandal när hon blev aktiv i arbetarrörelsen. Hon vigde sitt liv åt att få en slav-arbetande arbetarklass att tro på sitt människovärde. Organisera er! Slåss för rösträtten. 

Den kärlek som professorsdottern uppenbarligen inte omfattades av i föräldrahemmet på godset nära Emtöholm strömmade mot henne när hon talade inför tusen arbetare. Jämt var hon på resande fot, på ”uppviglarstråt”, helst någonstans i Norrbotten.

Sällan tilldelades arbetarna möteslokal så Kata kunde därför tvingas tala utomhus i trettio minusgrader, eller i hällregn. Hon var livfull, kunde bli grov i munnen och hon ägde humor. ”Kata, alla rallares moster”, skrev jämtländska rallaren och arbetarförfattaren Gustav Hedenvind-Eriksson i sina memoarer. 

En av vårt lands mest berömda politiker föddes 1858 som Anna Maria Katarina Karlberg. Under sin första tid i partiet, 1897–1902, försökte hon organisera Stockholms arbeterskor. Då var hon invald i utskottet. En nagel i ögat var hon för många kvinnosaksföreningar som slogs för rösträtten och gift kvinnas äganderätt. Feminist var hon inte, enligt henne skulle socialismen lösa ojämlikheten mellan könen. 

I mångt och mycket påminde hon om den radikala Ellen Key, med den skillnaden att Keys aktivism inte rymde någon klasskamp. Kata försökte ändå bli hennes vän. Nobben. En Sparkslåt kommer för mig: This town ain’t big enough for both of us


I ett fängslande kronologiskt flöde berättar Gunnela Björk svensk politisk historia genom klasskämpen Kata Dalströms liv. Hon blev inte omvald i utskottet 1905 och engagerade sig i stället i ungdomsförbundet. Ständigt i opposition mot partiet och Branting. Med Zäta (Zeth Höglund) och ”sina pojkar” hörde hon hemma, men motsatte sig våldsromantiken. Inför döva ateistöron uppmanade hon alla att utveckla sin andlighet, själv blev hon buddist. 

Vid ryska revolutionen stödde hon bolsjevikerna, och när socialdemokraterna splittrades 1917 valde hon vänsterfalangen. Den namnändrades 1921 till Sveriges kommunistiska parti. Där stannade hon till sin död 1923. 


Björk låter yrkeskvinnan Kata gå före privatpersonen, men när det kommer till kärlekslivet går det omlott.  Redan som 18-åring gifte sig professorsdottern Kata med den 21 år äldre skomakarsonen och järnvägsingenjören Gustaf Dalström. De levde tillsammans hela livet trots hennes nomadiska liv och otrohetsaffärer, och trots att maken alltid satsade på fel häst. Katas ärvda pengar försvann efter oräkneliga konkurser.  

Mängder av brev visar att Kata var en erotiskt utåtriktad person som hade en stark dragningskraft på män, även på ungsossar. Den enda varaktiga vänskapen med en kvinna hade hon med sömmerskan Anna Sterky, anställd på partiets kansli. 

Någon gång kliver författaren in som kommentator, fyller genus- och klassanalytiskt i Katas blinda fläckar. När Kata anklagar arbeterskor för att vara slöa med att protestera upplyser Björk läsaren om att sjubarnsmamman Kata hade två hushållerskor och aldrig bytte blöjor på sina barn. 

Intressant är att Björks förra biografi handlade om Margaret Thatcher som också förrådde sin klass. Hon var skomakardottern vars nyliberala politik slog undan benen på arbetarklassen. När hon tillträdde 1979 blev det ett ideologiskt skifte, även i Sverige. Rent symboliskt demolerade Thatcher den arbetarrörelse som Kata Dalström var med och byggde upp. 

Den som läser Katas brev och hennes tal – som Harriet Clayhills givit ut – slås av att nutidens hätska tonläge i offentligheten rådde med råge redan då. Kata talade om en ”skamlöst fräck, uppblåst och okunnig kapitalistklass som, in i det längsta förvägrat det svenska folket medborgarrätten”. 


Lojaliteten med partiet var stark. När hennes egen dotter låg döende ansågs det inte vara skäl nog att avbryta en jämtlandsresa. ”Stå vid ditt ord som en karl” fick den ”genomledsna” Kata höra. Vid dotterns begravning stod hon i alla fall, med nöd och näppe lyckades hon slita sig loss. 

När hon själv begravdes en snöovädersdag 1923 följde 6 000-8 000 personer henne i sorgetåget mot Norra begravningsplatsen i Solna. Partiet tackade henne för att hon utfört ”socialistiskt grovarbete som få”. 

Hur blev eftermälet? Jo, Kata är svårplacerad, konstaterar Gunnela Björk. Hos feminister blir hon lätt ”bad guy” och hon saknas i ”myllret av figurer på Brantingmonumentet utanför LO-borgen”. 

Kata Dalström tycks snarare ses som egensinnig rebell. Hennes liv fungerar bra som spänningsläsning, och som ett bevis för att det kostar på att förändra världen. Men det går.

FAKTA

Historia

»  Kata Dalström agitatorn som gick sin egen väg
Gunnela Björk
Historiska media