Liv Strömquist

Under skönhetsdyrkan lurar vår dödsskräck

Liv Strömquist är som bäst när hon gestaltar snarare än argumenterar om vår tids upptagenhet av utseende

Av: 

Maria Jönsson

Liv Strömquist (f.-78) är aktuell med ”Inne i spegelsalen”. Tillsammans med Caroline Ringskog Ferrada-Noli gör hon också podden ”En varg söker sin pod”.
Liv Strömquist (f.-78) är aktuell med ”Inne i spegelsalen”. Tillsammans med Caroline Ringskog Ferrada-Noli gör hon också podden ”En varg söker sin pod”.

BOKRECENSIONER

”Inne i spegelsalen” granskar vår tids upptagenhet av skönhet och utseende och hur den gör oss främmande inför oss själva. I fem kapitel ställer Liv Strömquist frågor som varför vi begär det andra begär, varför skönhet kommit att förknippas med själva människovärdet, varför vi är så besatta av att fotografera oss själva, och kanske framför allt varför allt vackert dör i samma stund som vi försöker fånga och kontrollera det.

Strömquist har i flera album bedrivit folkbildande samhällskritik i den tecknade satirens form. Ofta har det varit roligt, drastiskt, på pricken. Men ibland har albumen dragit åt det väl slagfärdiga och tvärsäkra vilket beror på texternas monologiskt argumenterande stil.

Som läsare blir man översköljd av citat, referat och olika teoretikers röster som paradoxalt nog inte debatterar sinsemellan utan ofta faller varandra och Strömquist i talet. Den typen av tydligt argumenterande satir behövs, inte minst för att skapa politisk diskussion, men kan ibland vara utmattande att som läsare ta del av.

Även i detta album använder hon sig av många röster. Girard, Baumann, Illouz, Sontag och Weil är bara några av dem vars tankar vecklas ut. Här används dock greppet på ett sätt som mer påminner om essäns än satirens form. Det slagfärdiga och lätt vitsiga är nedtonat till förmån för ett mer allvarligt sökande efter svar på de stora livsfrågorna. Det skrivande/tecknande jaget står heller inte ”kritiskt utanför” den spegelsal som granskas utan inbegrips själv i jakten efter utgångar.

Det är fel att säga att detta är en bok om skönhetsideal, varufieringen av kärleken, objektifieringen av kvinnokroppar och kapitaliseringen av sexualiteten. Den är allt det men den är också en djupare analys av den moderna människans främlingskap inför sig själv, hennes narcissistiska ensamhet och rädsla för sårbarhet och – i förlängningen – hennes skräck för den egna dödligheten.

Denna kritik mot samtidens dödsskräck gör att essän ändå tillför något till allt det som redan sagts och skrivits om skönhetsideal och objektivering av kvinnokroppen

Om Strömquist själv har ett eget ärende, bortom den kritiska analysen, så är det kanske att – i likhet med exempelvis filosofen Martin Hägglund – pröva tanken att det är själva det faktum att vi ska dö och att livet är ändligt som gör det meningsfullt att leva. I stället för att spjärna emot åldrandet, kämpa mot det kroppsliga förfallet eller sträva mot den perfekta slätheten (kapitel tre innehåller en utmärkt analys av ”släthetens” betydelser!) skulle vi kunna omfamna att livet är förgängligt och att just detta gör livet värt att leva.

Strömquist påminner oss om att nuet är viktigt för att ”allting som vi har, kommer vi att förlora, allt försvinner, och kommer snart att vara för evigt borta”. Det är (till skillnad från vad som förmedlas exempelvis i Abbas Slipping through my fingers) inget vi enbart ska sörja.

Denna kritik mot samtidens dödsskräck gör att essän ändå tillför något till allt det som redan sagts och skrivits om skönhetsideal och objektivering av kvinnokroppen. Redan för 25 år sedan teoretiserades den ”subjektets klyvning” som Strömqvist talar om av tänkare som Susan Bordo och Nina Björk, för att inte tala om Simone de Beauvoirs ännu tidigare analys av kvinnors objektskap inför sig själva.

Det Strömquist gör är att koppla samman dessa äldre feministiska insikter (tyvärr utan att referera dem) med den senkapitalistiska, narcissistiska och av sociala medier präglade samtiden.

Bäst är hon då hon gestaltar och inte argumenterar. Insprängda i albumet finns känsliga skildringar både av historiska personer och intervjuer med kvinnor i olika åldrar om deras relation till sitt utseende. När bilderna får vara med och berätta om dessa livsöden får också den kritiska blicken lämna plats åt andra dimensioner – sympati, ömhet, förundran.

Slutsidorna är oumbärliga för helhetsintrycket. De består nämligen enbart av bild och här avbryts det tvärsäkra argumenterande flödet av ett mer mångtydigt berättande.

Det sista kapitlet handlar om kejsarinnan Elisabeth och hennes fångenskap i bilden av sig själv. Endast när hon var i rörelse, ute på vandring, undkom hon den egna och andras blickar. Strömquist låter henne på de sista sidorna (med en blinkning åt Tove Janssons Hur gick det sen?) vandra ut ur slottet, spegelsalen och till sist ut ur albumet.

På den allra sista sidan får hon dessutom vara med om en verkligt sublim skönhetsupplevelse, av det sällsynta slag som inte kan kontrolleras och ägas utan i stället konfronterar en med allt det storslagna, skrämmande, vackra.

Liv Strömquist medarbetar i Aftonbladet Kultur, därför recenseras boken av Maria Jönsson, professor i litteraturvetenskap vid Umeå universitet.

ANNONS EXTERN LÄNK

Höstdeal - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Podd: Det mesta kan vara gillaknappens fel

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Liv Strömquist

Skönhetsideal

Åldrande