Rysansvärt skickligt

Magnus Ringgren läser Oline Stigs nya novellsamling

Foto: NILLE LEANDER
Oline Stig (f 1966) är författare och dramatiker.
BOKRECENSIONER

Det finns kritiker (och läsare) som är oförmögna att tycka om en bok om den inte handlar om dysfunktionella personer. Livsmisslyckandet ses nästintill som ett estetiskt värde. Människor måste klistras fast vid förtryckande strukturer för att bli verkliga.

Oline Stig skulle aldrig kunna använda uttrycket ”dysfunktionell familj”. Hennes empati är för stark, och hon vill vända och vrida på saker ett varv till för att se vad som finns runt nästa hörn i berättelsen.

Där kan finnas en utgång, ett sätt att se som upphäver katastrofen. Efterhand upptäcker man hennes allvarliga leende som kan ta upp kampen mot ödet och benåda de livs­oförmögna.

Oline Stig är en rysansvärt skicklig novellist. Hon skruvar en aning på optiken och får det igenkännliga att svaja till.


Som i titelnovellen Hägring i den nya boken där ett gäng Facebook-vänner plötsligt börjar betvivla den äventyrliga Catrines existens i verkligheten. Våra dagdrömmar och spökbilder har flyttat ut på nätet, och när de löses upp kan vi börja gråta. Men slutresultatet i Oline Stigs berättelse är kanske mera en lite road självinsikt än besvikelsens tragik.

Det finns gott om situationer i novellerna som är mättade med tvetydighet. Den där halvkriminelle killen i Nätterna med Dolores, är han en uppfinningsrik älskare eller en simpel lögnare?

Att gå i någon annans skor skildrar en författare som försöker nå empatins sanna väsen i sitt skrivande men skyr den i verkligheten.

Är det ett barnarov eller en räddningsaktion hon bevittnar i novellens slutscen? Kommer hon att gripa in för att nå klarhet och rädda en människa eller förvisa det hon sett till drömmarnas rike?

Under en lycklig stjärna drar ödestron vid näsan. All samtidslitterär logik säger att huvudpersonen ska förlora sitt jobb under den akuta mediekrisen och sluta sin karriär på alkiskompisens skitiga soffa.

Men det blir precis tvärtom, som om den gammaltestamentliga Guden plötsligt och som i ren distraktion hört bön. Så skulle det inte fått gå till i den dysfunktionella logiken.

Oline Stig kan vara nog så närgången mot sina personer, men hon är aldrig riktigt elak. De fångas i berättelsens skickligt spunna nät, men de blir inte föda åt någon obehaglig spindelgud.

Själva prosan är stark men inte uppseendeväckande originell. Det är handlingens nät, ofta med gamla minnen inmängda i trådarna, som är hennes huvudinresse.


Till sist vill jag lyfta fram mina favoriter i boken. Om gammelmormor varit gift med en tysk officer under kriget, om hennes nazistiska tro kommer tillbaka när hon är på väg in i demensen, om hon har ett porträtt av Hitler i nattygsbordslådan som hon visar för hemtjänstkillen från Syrien? Hur blir då Familjefesten när hon fyller nittio? Inte som man tror. Det blir komedi!

Den starkaste berättelsen är kanske Levitation, om sjuttonåriga Bente, hennes äldre lesbiska bekanta och före detta pojkvän som är döende i cancer. Novellen är gåtfull, sorgsen och mycket vacker. Symbolplanet är lite mer utvecklat än vad som är vanligt hos Oline Stig. Till allt annat har den en exakt 80-talsfärg. Kanske handlar den om den svåra konsten att få syn på sig själv.


Man kan tycka att flertalet av de tolv berättelserna i Hägring gott kunde ha byggts ut till romaner eller filmmanus. Men det räcker gott med tjugo sidor styck. Begränsningen ger liv åt personerna som fortsätter att tala inne i mig långt efter läsningen.

Jag är lycklig över att ha fått möta paret i Surzano sul mare som så framgångsrikt lyckas återerövra sitt förflutna och kanske lämna över det till sin son. Men, åter­igen, inte som man tror!

ARTIKELN HANDLAR OM

Noveller