Gerners poetiska piska

Text på djurens sida i ”Sus”

Foto: Sofia Runarsdotter
Agnes Gerner, född 1984, tilldelades år 2014 Katapultprisen för ”Skall”.
BOKRECENSIONER

Sorgen, smärtan, döden och minnet i Agnes Gerners debutbok Skall, framkallas ofta som djurmetamorfoser: känslan av munnen som en gång varit näbb, handen som plötsligt avslutas i en klo. Hur tanken på de döda poetiskt tänker sig in i tanken på alla livs evolutionära samhörighet och solidaritet; med fett om magen, rävpäls, bristen på vingar. Ändå är allt i sista hand relaterat till ”vår” verklighet, metaforerna gäller ”oss”: en mor, en väninna, en själv. Och det djuriska hjälper oss att beteckna och omfatta det mänskliga.

I Gerners nya diktsamling Sus är förhållandet i stort det omvända. Medkänslan med djurens liv och död gestaltas med människans metaforer, tankebyggda i ett mänskligt sammanhang: ”Var tionde sekund / kastas en utav dem överbord / Tre miljoner varje år, / i det stilla, svenska vattnet // Havet ett skållkar, vågor av bräckt eld / bränner håret från kropparna”. De som kastas i havet är suggor, för att skållas och matberedas.

Om sättet att närma och konfrontera ”det djuriska” och ”mänskliga” i Gerners första diktsamling kan föra tankarna till Elsa Grave, så är den definitiva associationspunkten till dikterna i Sus Lennart Sjögren. Redan i Köttets hus från 1971 möter vi det poetiska modet att gestalta den grymhet som råder i utbytet mellan boskap (som den adekvata benämningen lyder) och människa. Eller som ”den hänsynsfulla slakten” i dikten ”Kalven” ur Deras ögon.

Även om kronotoper och etiska synsätt har förändrats, så skulle också ”Deras ögon” kunna ingå i en beskrivning av Gerners inlevelse i det djuriska o-livet. Just så stark är den förmänskligade inlevelsen i den automatisering av grisarnas liv som Gerner gestaltar, att ord som ”liv”, ”djur”, ”människa” och ”mänsklig” under läsningen skapar mer svindel än mening.

Sus kunde lika gärna, fast som ett mycket sämre alternativ, ha hetat SLAKTHUS/DJURFABRIK. Det är den sortens poetiska intensitet som har gjort Gerners text så gott som kvitt från det där självgenerande momentet som emellanåt vidlådde dikterna i Skall: den där lockande efterklangen, den där sista åtsmitande frasen, det extra taktslaget, som nästan alltid förtar och subtraherar, i stället för att förhöja eller precisera.

Hos en poet försedd med ett sådant gehör i förening med en sådan skoningslös direkthet blir varje sådan utvikning kännbar. I den nya diktsamlingen hanterar Agnes Gerner poesin som en piska, utan nåd, såväl gentemot sin läsare som sin frasering. 

FAKTA

Poesi

Sus

Agnes Gerner

Albert Bonniers förlag