Högerextremism i Ungern – så funkar den

BOKRECENSIONER

Tystnadens triumf en nattsvart skildring av EU-landet på väg bort från demokrati

1 av 2 | Foto: Viktor Orbán, premiärminister och ledare för nationalistiska partiet Fidesz. Foto: AP
Foto: Gabriel Byström, journalist och författare.

Varje samhälle måste ha ett slags överjag, en uppsättning heliga värderingar, understödda av ett juridiskt regelverk som ska göra det omöjligt att genomföra det som är orimligt och omoraliskt. För demokratins baksida är ju att den går att använda till att begränsa demokratin.

Men överjaget är alltid utsatt i svåra tider, för oavsett om det upprätthålls av en vänster som kan skymfas för att vara ”PK” eller av konservativa och liberaler som kan sägas utgöra en samhällselit så är överjaget känsligt för populistkortet. Vid en viss punkt blir det tyst.

Journalisten Gabriel Byström, kulturchef på Göteborgs-Posten, beskriver i sin bok Tystnadens triumf ett Ungern där relativiseringen av människovärdet slagit igenom, antisemitismen är tillbaka och fruktansvärda hatbrott mot romer blivit legitima. Där en förfelad liberalisering och en skenande marknadsekonomi skapat irreparabla klyftor i samhället och bäddat för en populism som sveper med sig förnuftet, lyfter en maktfullkomlig politiker till makten och där ett populistiskt parti meckar med valresultaten och skriver om lagarna som skrämmer de intellektuella till tystnad.

Tystnadens triumf är en rakt igenom mörk bok och vore det en roman skulle det vara en av de mer dystopiska på länge. Dessvärre är det en riktig, solid och vederhäftig skildring av ett land på väg bort från en demokrati medborgarna kanske aldrig riktigt lärde känna.

Det går någonstans att begripa den dynamiken. Inte heller Ryssland eller Kina kan sägas förstå värdet av demokrati. Men varför svenska moderater som Gunnar Hökmark och Anna-Maria Corazza Bildt till exempel sitter i EPP – samma partigrupp i EU-parlamentet som Fidesz, ett parti som alltså taktfast förvandlar ett medlemsland till en ickedemokrati – och underlåter att ens markera mot det orimliga och omoraliska, det faller liksom utanför dynamiken.

Ändå är det inga små inskränkningar som skett: Sedan år tillbaka är domstolarnas makt inskränkta och medborgarnas möjligheter att överklaga beslut begränsade. Hemlösa får inte vistas på allmän plats, kritik mot den ungerska staten är åtalbar, begreppet familj får bara användas för att beskriva heterosexuella, gifta par. Medielagarna har skrivits om och public service-medierna har blivit Fidesz megafon.

Alla landets rektorer har tvingats söka om sina jobb och bara de regeringstrogna har fått behålla dem. Författningsdomstolen – som för övrigt fått nya lojala ledamöter – får inte längre bygga beslut på tidigare rättspraxis och får inte klaga på de nya lagarnas innehåll. Genom nya så kallade ”kardinallagar” har regeringen låst in stora politikområden i juridiken. De här lagarna kan bara ändras med kvalificerad majoritet. Makten över ekonomin har fördelats till ett särskilt budgetråd som inte kan avsättas och vars ledamöter endast tillhör Fidesz. Förlorar partiet makten har de ändå kontroll över ekonomin.

Viktor Orbán är tydlig med sina planer. Gabriel Byström citerar honom när han säger att ”Jag binder händerna på de kommande tio regeringarna”.

Nobelpristagaren Imre Kertesz citerar surrealisten Marcel Duchamp när han uttalar sig om Ungerns politiska belägenhet i Le Monde: ”Det finns ingen lösning eftersom det inte finns något problem”.

Det kan låta defensivt och kryptiskt, men Kertesz menar att Ungern i grund och botten aldrig varit en demokrati och därför inte förstår demokratins värde. Det har aldrig funnits något nationellt överjag. Ungern har alltid varit det lilla landet som försökt hitta en egen väg i de stora maktblocken, oavsett om det handlat om det Osmanska riket, det Habsburgska väldet eller Sovjetimperiet. Nu positionerar man sig emot ett EU som man uppfattar som maktfullkomligt.

”Ungern är en olycka utan förklaring. Ungrarna håller fast vid sitt öde. De kommer utan tvekan misslyckas, utan att ha en aning om varför”.

Känslan när man läst ut Gabriel Byströms bok är att Kertesz har rätt: det kommer bara att bli värre.