Lars Hermansson nära undergången

avAnders Johansson

BOKRECENSIONER

Övertygande grepp i hans undergångsskildring

Lars Hermansson (född 1961), författare och kulturjournalist.

Hur kommer allt ta slut?

Alla dessa byggnader, börsuppgångar, strömmingsfiléer, deklarationsblanketter, hälsningsfraser, Danmarksfärjor, rapsfält, skolavslutningar, tomburkar, andetag - en dag kommer allt att vara borta. Hur? ”Not with a bang but a whimper” som T S Eliot skrev?

Förmodligen.

Vi tänker oss gärna slutet som en apokalyps - Halleys komet, tredje världskriget, växthuseffekten - men är det inte något barnsligt självcentrerat, rent av förmätet, över dessa undergångsteorier?

I någon bemärkelse är ju slutet redan här. Om inte just hos oss, just nu, så åtminstone i torkdrabbade områden i Afrika, i det jordbävningsdrabbade Lissabon 1755, eller i en skövlad myrstack på Järvafältet. Allt är en fråga om perspektiv.

Lars Hermanssons roman Slut handlar om just detta. Huvudpersonen, vars namn växlar mellan Herman och Lars, lever ett halvtryggt, borgerligt författarliv med fru och dotter i Stockholm. Så börjar han se syner: mardrömslika undergångsscenarier, jordbävningar, flodvågor, skadade människor i massor. Det obehagliga är att synerna verkar realiseras efter att han haft dem. Kan han skåda in i framtiden? Är han rent av skyldig till de katastrofer som inträffar? Eller håller han på att bli galen? Är slutet allas, eller bara hans?

Styrkan i Hermanssons undergångsskildring är att normaliteten upprätthålls. Greppet är kanske inte så originellt, men övertygande: den framtid som romanen smyger sig in i ser nästan ut som nuet, men bara nästan. Försiktigt vrids små detaljer till. Rotterdam sköljs bort. Jordbävningarna tilltar. Är det slutet? Allt fortsätter.

Den fråga boken indirekt ställer är hur vi kan fortsätta med våra triviala liv medan allt rämnar. Eller med huvudpersonens ord: ”Det sociala livet med middagar och möten blev alltmer svåruthärdligt. Hur kunde man tala om det nya filmavtalet eller läkaryrkets lägre status när allt snart skulle ta slut?”

Det som intresserar Hermansson är inte så mycket de moraliska eller politiska aspekterna (vad har den enskilde för ansvar för den ekologiska utvecklingen?), som de existentiella: vad har överhuvudtaget någon betydelse?

Problemet är att tematikens radikalitet på sätt och vis slår tillbaka mot romanen själv: varför skriva eller läsa en roman om världen nu går under? Det finns kort sagt en brist på överensstämmelse mellan huvudpersonens pompösa ångest och den städade romanformen.

Eller också passar det tvärtom perfekt: för är inte alla undergångsfantasier produkter av borgerlig välmåga?

Vi behöver dem, i fiktionen, för att uthärda verklighetens meningslöshet.

Det är först i pressmeddelandet som temat, i vad jag uppfattar som en ironisk gest, spiller över romanens gränser: ”Hermansson var poet, essäist och litteraturkritiker” står det. Som om han vore död på riktigt. Eller som om författarskapet i och med detta är avslutat.

Jag hoppas det fortsätter.