Han blev vittne till massmord

Av: Hanna Nordenhök

Publicerad:
Uppdaterad:

Primo Levis skildring av nazisternas dödsläger nu i samlingsvolym

Överlevde Tv: Barn i koncentrationslägret Auschwitz vid frigivningen i januari 1945. Den italienske författaren Primo Levi (1919–1987) överlevde Auschwitz.
Foto: AP, IBL Bildbyrå
Överlevde Tv: Barn i koncentrationslägret Auschwitz vid frigivningen i januari 1945. Den italienske författaren Primo Levi (1919–1987) överlevde Auschwitz.
Foto: AP, IBL Bildbyrå

Bland de barn från Birkenau, de ”små vilda och förståndiga djur”, som Primo Levi och hans medfångar möter vid befrielsen av Auschwitz, finns det en treåring som getts namnet Hurbinek. Pojken har av allt att döma fötts i lägret, hela hans liv är en produkt av det, han äger ingen annan horisont. Han är förlamad i underkroppen och har Auschwitztatueringen inpräntad på den lilla armen, han kan inte tala. Ingen av de andra räddade uthärdar barnets blick, som tycks se allt men utan att kunna kommunicera det.

Den skakande episoden är på många sätt emblematisk för Fristen, den bok som följer upp efter Levis förfärande och numera klassiska lägerskildring Är detta en människa? och skildrar den långa resan hem från Auschwitz till föräldrahemmet i Turin. Barnet Hurbinek framstår underförstått som den gastkramande inkarnationen av samtliga av de befriade fångarnas belägenhet, och därmed en spegling av Levi själv. De har sett och erfarit, men kan inte tala, inte återge, erfarenheten är sluten inom dem själva.

Så sent som 1944 deporteras Levi, en tjugofyraårig italiensk-judisk kemist, till Auschwitz, och genomlever på så vis förintelselägrets sista år och befrielse i januari 1945. Själv har han uttryckt det som att Auschwitz gjorde honom till författare.

Den boktriptyk som nu ges ut bestående av de två ovan nämnda titlarna samt De förlorade och de räddade från 1986, undersöker på ett nästan ofattbart klarögt sätt Förintelsen, inte som en avgränsad historisk händelse, utan som pågående trauma. Den tredelade kompositionen åskådliggör överlevnadens kronologi som en färd till och mellan tre slags helveten: lägertillvaron, befrielsen och vittnandet. En sammanhängande anatomi över förnedringen, det skenbara andrummet och räddningen bortom räddning. Vad de som släpps ut ur lägren räddas till är sitt eget posttrauma, och till möjligheten att inte bli trodd.

Till skillnad från de två första mer renodlat skönlitterära verken, med sitt målande och detaljrika språk, är De förlorade och de räddade mer debatterande till sin form. Boken drivs av ett annat slags nödvändighet och talar i en annan tidsanda, här polemiserar Levi med förintelseförnekare, tyska läsare och andra vittnesförfattare. Han skriver alltmer neutralt undersökande, närmast med vetenskaplig distans, och alternerar mellan att beskriva vittnenas rapporter som ”våra berättelser” och ”de berättelser som nått oss” om Förintelsen, som om den kluvna positionen mellan vittnandet och erfarandet, mellan inuti och utanför, närhet och distans, nu helt konstituerar hans skrivart.

Och när han återvänder till frågan om lägerhierarkin mellan fångarna och hur vissa och inte andra kunde överleva, är det svårt att inte läsa texten också som en dom över honom själv, glänsande av återhållen smärta. Ingenting undgår den genomträngande blicken, och inventeringen av kollaboratörerna i lägret, i form av gatsopare, likbrännare eller medlemmar av Sonderkommando, växer till en skoningslöst skärskådande utforskning av det mänskliga satt under omäns­kliga villkor.

Det finns oerhört mycket att säga om detta mäktiga författarskap, så många oförglömliga människoporträtt och isande detaljer. Som den ömsinta skildringen av Levis resekamrat Mordo Nahum i Fristen, ”en storartad grek” och tillika specialist på bandspagetti, flickor och svartabörshandel som slutar som hallick förklädd till sovjetisk soldat. Eller av ”ordförmörkelsen” i lägren, och den smärtsamma sammanblandningen av jiddischen och lägertyskan i Levis italienska språköra. Och så de overkliga, granatäppelröda skymningarna över de uråldriga ryska skogarna utanför tågfönstren på vägen hem.

I centrum för Levis skildring står naturligtvis minnet. Nazismen karakteriserar han som ett fullskaligt krig mot minnet, en medveten förfalskning av verkligheten. Liksom överlevnadens drama utspelas inom en grym dialektik mellan förövarnas glömska och offrens oförmåga att glömma. Också den fiendskap den nyanlände möttes av från de

andra lägerfångarna handlade om minnet – han stöttes ut eftersom han ännu tycktes bära med sig doften av sitt hem, det vill säga minnet av vem han var, det som de mer erfarna under de avhumaniserande förhållandena redan berövats.

Hanna Nordenhök

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.