Epos över Islands tragedi

BOKRECENSIONER

Claes Wahlin läser en lyckad uppföljare

Foto: Jón Kalman Stefánsson (född 1963).

BOKRECENSION En av de mer uppmärksammade nutida isländska romanförfattarna är Jón Kalman Stefánsson, vars Som universum, ungefär är en fristående fortsättning på Fiskarna har inga fötter. Båda romanerna följer Ari, som en dag för flera år sedan vräkte undan porslinet på frukostbordet hemma i Keflavik, lämnade huset med fru och två döttrar och reste till Danmark för att bli förläggare. Nu, efter många år, har han återvänt. Hans far, som han tidigare haft en mycket sporadisk kontakt med, skickade honom plötsligt några minnessaker. Det ryktas om hans snara död. Väl tillbaka på Island får vi en berättelse som växlar mellan nutid och vad som utspelades bland huvudpersonernas förfäder.

Samtidigt skildras samhällets förändringar över tid, den amerikanska närvaron, fiskekvoterna och den berömda bankkollapsen. Läsaren möter ett slags miniepos över landets utveckling (eller kanske rättare avveckling) det senaste halvseklet, berättat ur ett par familjers perspektiv. Hemligheter uppdagas, ungdomens mysterier visar sig rymma ett och annat otäckt.

Men här finns också en kritik mot den manlighet som frodats i ett samhälle där traditionen bjöd att männen fiskade medan kvinnorna stannade hemma. Våldet och alkoholen tar stor plats i männens värld, de ärvs från generation till generation. Men kvinnorna är starka, och om det finns ett tema genom den här romanen och dess föregångare, så är det just att visa på att styrkan kanske var större hos kvinnorna.

Fiskarna har inga fötter tyngdes en smula av Stefánssons böjliga berättarlust, språket blev emellanåt till ett självändamål som skymde historien. I Som universum, ungefär, far meningarna över tid och rum med samma ofta eleganta lätthet, men drabbar inte historierna lika hårt.

De inte sällan tragiska liv som skildras dröjs vid, de får mer utrymme. Det språkliga tempot och Stefánssons förvisso ofta kvicka formuleringsglädje hålls i lite stramare tyglar, framför allt i den senare delen av romanen.

Denna språkliga behärskning ger utrymme för såväl skeendet över tid, som över relationerna mellan personerna. Än viktigare är att de olika karaktärerna får kropp. Därmed är det inte längre bara språket som lever.

ARTIKELN HANDLAR OM